DAFNE

      Dafne, Peneios' dotter, det var, som tände hos Foibos
      kärleken först. Ingen slump, nej Cupidos hämnande vrede
       röjde sig här. Ty när Deliern, stolt över dödade draken,
       kärleksguden fick se, hur med strängen han spände sin båge,

5  sade han: "Vad skall väl du, din skälm, med krigiska vapen?
    Sådana ting väl mig det höves att bära på skuldran,
    jag som med säkra skott kan vilddjur och fiender döda,
    och som med pilars mängd nyss fällt dödsbringande draken
    Python, vars svällande buk över ploglands vidder sig sträckte.

10 Dig vare nog att till älskogs lek din fackla du svänger,
    därtill söke du ej även min berömmelse uppnå." ‑
    "Annat allt", sade Venus' son, "ditt skott må väl träffa,
     mitt träffar dig, och så djupt som allt skapat står under guden,
     lika djupt under min står ock din ära, o Foibos.

15 Talade så och for genom luften med ilande vingslag,
    stod inom kort vid sitt mål på Parnassos' skuggiga höjder.
    Här ur kogret han tar två pilar av olika kynne:
    en jagar kärleken bort, den andra tänder dess låga.
      Hulling den senare har, dess spets är glänsande stålblank;

20 trubbig och slö den förra går fram med bly under vingen. 
     Denna mot Dafne han sköt, med den andra Apollo han sårar;
     djupt den trängde och gick genom skyddande ben in i märgen. 
    Kärlek strax flammar upp hos den ene, den andra ses undfly 
      allt som av älskog har namn. I djupa skogarnas dunkel

25 njuter hon jägarns fröjd likt Foibe, gudomliga jungfrun. 
     Håret i konstlöst fall hålles samman blott av en bindel.
     Mången begär hennes gunst, hon visar dem alla ifrån sig.
     Själv ej tålande man, av man ej famnad, hon tänker
     fjärran i skog där hon går ej på brudgum, Hymen och Amor.

30 Ofta från fadern ljöd: "Du en måg är mig skyldig, min dotter." 
     Ofta föllo hans ord: 'Mitt barn, du är skyldig mig barnbarn."
     Bröllopsfacklan för henne sig ter som ett brott så förhatlig; 
     sköna dragen man ser av blygselns rodnad begjutas, 
     och omkring faderns hals hon smekande slår sina armar.

35 "Älskade fader", hon ber, "ack, låt mig beständigt som jungfru
     leva mitt liv! Sådan gunst åt Diana fadern ju unnat"
     Uppfylld blev hennes bön. Men just din fägring ett hinder, 
     Dafne, blir för ditt mål; mot din önskan strider din skönhet. 
     Foibos, när nymfen han ser, blir förälskad och vill henne äga;

40  hoppet ger löfte om allt: själve siarguden bedrar sig.
 Som efter skördade ax den torra halmen förbrinner,
 liksom ett stängsel tar eld, då en vandrare kommit med facklan
 alltför nära intill eller glömt den kvar då det grydde:
 så av kärlekens eld nu guden förtärs, och hans hjärta

45 glöder alltjämt, och med hopp han när sin hopplösa kärlek.
     Ser han hur kring hennes hals fritt lockarna svalla, han säger
     "Tänk dem ordnade, smyckade skönt!" Han ser hennes ögon
    tindra likt himmelska stjärnornas eld; han ser hennes läppar:
    ej är det nog att dem se; hennes fingrar och händer han prisar,

50 skuldror och armar, som mer än till hälften blottade skönjas.
    Är något dolt, han än skönare tror vad som döljes. Hon flyktar
    snabbt som ilande vind, och fåfängt höres han ropa:
    "Stanna, Peneios' dotter, jag ber! Ej jagar dig ovän.
    Stanna, o nymf! Som för vargen ett lamm, för lejonet hinden,

55 eller som duvorna fly för höken med ängsliga vingslag,  
    var för sin fiende: så du mig flyr. Jag förföljer av kärlek.
     Ack, hur olycklig jag är! 0, fall icke; må inga törnen
     såra en skuldlös kropp och jag bli skuld till din smärta!
    Farlig är vägen, där fram du rusar; ack, skynda mer varligt,

60 hejda din flykt, och jag själv i lugnare språng skall dig följa.
    Vet du väl rätt, vem det är som du tjusar? Ej bor jag i bergen,
     ej någon herde jag är, en rå och klumpig, som vaktar
     fänad och boskap. Du vet ej, oförståndiga, vet ej
     vilken du flyr, och därför du flyr. Över Tenedos, Klaros,

65 Pataras kungliga borg, över delfiska jorden jag härskar.
    Jupiter själv är min far, genom mig är uppenbar forntid,
    samtid och kommande tid; av mig stäms lyran till sången.
     Säkert träffar min pil, dock säkrare träffar en annan
     den som sårat mitt bröst, där kärlek förr varit okänd.

70 Läkekonsten av mig funnits upp, 'hjälpbringaren' nämnes
    jag överallt och har makt över örternas helande krafter.
   Ack, ej finnes den ört som kärlekslidandet botar;
    konst, som andra har hjälpt, förmår ej mästaren hjälpa."
    
    Dafne skygg honom flyr, fastän guden mer velat säga,
75 flyr honom själv och de ord som än ej läpparna lämnat,
    skön även nu då hon flyr. Hennes lemmar blottas av vinden,
    när var mötande fläkt låter kläderna fladdra omkring dem,
     och kring halsen ett svall av böljande lockar sig gjuter.
     Flykten höjer än mer hennes skönhet. Nu gitter den unge,
80 eldige guden ej mer bevekande böner förspilla:
     hetsad av kärleken själv i lössläppt lopp han förföljer.

     Som på ett öppet fält, då en jakthund spårat en hare,
    denne sitt liv, den förre sitt rov vill med löpandet vinna;
    hunden är färdig att bita sig fast, var stund är han säker

85 om sitt byte och följer med framsträckt nos i dess hasor;
    haren, som knappt än vet om ej han är fångad, dock lyckas
    rädda sig undan hans bett och tänder som snudda vid kroppen:
    så ock guden och mön, han driven av hopp, hon av fruktan,
    ila åstad; men förföljaren, hjälpt av kärlekens vingar,

90 snabbare är. Utan rast eller ro han den flyende hotar,
     som i sin nacke, sitt hår nu känner hur häftigt han andas.
     Tömd är nu hennes kraft. Dödsblek, utmattad av snabba,
     tröttande flykten, hon ser Peneios' böljor och ropar:
     "Rädda mig, fader, jag ber! Dig öppna, o jord, eller ge mig

95 annan gestalt och förgör den skönhet som vållar min ofärd!
     Knappt hon slutat sin bön förrän lederna tyngas och domna,
    lätt ett hölje av bast kring bröst och midja sig sluter,
    håret till grönskande löv, till grenar sig armarna bilda
    foten, som nyss var så snabb, av sega rottrådar fjättras.

100 Anletsdragen betäckas av blad, men skön är hon ännu;
     ännu till henne han trår, och handen som griper om stammen
     känner hur bröstet ännu under späda barken sig bäver.
     Slutande ömt i sin famn dess grenar, som vore det lemmar,
     kysser han trädet, som dock alltjämt för hans kyss viker undan.

105 Då säger guden: "Nåväl, om du aldrig får vara min maka