Debatt: Ge konstnären ökad möjlighet att själv föra ut sin konst      

Konstnären styrs in i en förutbestämd funktion genom curatorernas inflytande över institutionernas planering av utställningarna. Inför ett distributionsbidrag som gör det möjligt för konstnärer att själva föra ut sin konst till publiken.

Mina egna erfarenheter av utställningar där curatorn utgjort motorn har varit fruktbara samarbeten inom den givna utställningsidéns ramar. Förhoppningsvis har utställningarna förmått förmedla uttryck och väckt tankar som nått utöver den enskilda människans tanke. Min invändning gäller inte utställningar som är initierade av curatorn och konstinstitutioner, utan den totala maktkoncentration som styr vad och vem som får möjlighet att visas, vilken sorts konstprojekt som väljs ut och hur och vem som gör urvalet.   

Den enkätundersökning som KRO Stockholm gjorde visade hur stor del av en konstinstitutions utgifter som går till lön till konstnärer för deras arbete. Undersökningen visade att konstnärer har svårt att få betalt för sitt arbete, att institutionerna lägger en försvinnande liten del på producenterna. Man kan även utläsa att konstnärer inte är anställda vid konstinstitutionerna och att de därmed inte har någon del i planeringen av kommande utställningar och deras innehåll. Produktionsledet har således ingen möjlighet att påverka vad som visas.   De som fattar beslut om vilken konst som ska visas har en teoretisk bakgrund och är sällan de som arbetar med det konstnärliga gestaltandet.

Denna brist på inflytande för konstnärerna/producenterna leder till en i mitt tycke odemokratisk obalans.

Det är dags att införa distributionsstipendium: Jag har en viss misstro mot försök att ge konsten en specifik funktion och uppgift. Min bild av konstens idé är en hyllning till den livsnödvändiga handlingen utan praktisk funktion. Konsten finns till för att vi ska kunna föra ett samtal om och för livet. Konstverket blir en förevändning för detta samtal.

En stor del av de ekonomiska medlen tillgängliga för konsten befinner sig i våra politikers händer. Det är därför inte underligt att de även har ett behov att definiera vad dessa medel ska användas till. Men politikernas säkerligen välvilligt formulerade mål för medlens användande och därmed också den funktion konsten är tänkt att fylla i samhället, får till följd att konstinstitutionerna, för att ta del av medlen, måste visa upp en verksamhet som ligger i linje med vad som premieras ekonomiskt. Detta leder i sin tur till att konstnären styrs in i en förutbestämd funktion för ett lika förutbestämt syfte. Därmed löper konstnären alltid en stor risk att springa i en annan riktning än sin egen i en önskan att vara efterfrågad och ingå i ett sammanhang.

Konstnären får inte hamna i en situation där han/hon blir beroende av vad andra människor bestämmer vad han eller hon ska göra. Istället måste vi värna om konsten som det enda uttrycket i samhället som helt och hållet utgår från en enda människas egen uppfattning.

Den idébaserade planeringen kommer i första rummet på bekostnad av det konstnärliga gestaltandet: Trots att siffrorna för det totala utställningsutbudet inte tyder på någon kris kommer många konstnärer och angelägna konstprojekt i kläm. Angelägen konst som genom denna förskjutning från konstnärsstyrd till ”beställarstyrd” konst helt missar sin publik.

Frågan om vem som väljer vad som ska visas för en större allmänhet är i allra högsta grad en fråga av stort samhällsintresse. Med dagens konstinstitutioner, som endast består av kulturadministratörer, uppstår en situation där konstnärerna för att få sina verk distribuerade hamnar helt i händerna på dessa kulturadministratörer.

Låt mig redan nu slå fast: curatorn är en fantastisk resurs. Denne fungerar som entreprenör, samlar in pengar, ger en utställning en röd tråd och sätter in den i ett större sammanhang för att därmed väcka större tankar än vad varje enskild konstnär var för sig skulle kunna åstadkomma. Men i curatorns funktion och dess möjligheter ligger också dess brister. För det är curatorn som väljer vad och vem som ska vara med och även konstens innehåll. Genom curatorns roll som distributör har denne inte bara makten att bestämma vad som ska visas utan även en möjlighet att styra konstnären.

Den konstnär som inte själv kan satsa pengar och jobb på distributionen av sina verk blir helt beroende av sina administratörer/curatorer.

En institution eller en curator som ber några konstnärer att sätta ihop en utställning kring ett tema får mycket sällan ett nej av den konstnär som inte tycker att utställningsformen eller idéerna som ligger till grund för utställningen är bra, eller passar just den konstnären. Det ger ju en möjlighet till ett jobb. Men en utställning där konstnärer arbetar utan relation till utställningskonceptet blir utan tvekan en dålig utställning. Konstnärer frestas att acceptera curatorernas önskemål även när dessa inte står i överensstämmelse med deras egen bedömning av vad som är fruktbart.

Ett konkret förslag till en kulturpolitisk reform:
De stipendier som vi konstnärer kan söka är produktionsstipendium. Genom att införa ett distributionsstipendium skulle konstnärer kunna söka pengar för att förmedla sina verk till en större allmänhet. 

Min uppfattning är att när konstnärer gjort saker tillsammans på ett ohierarkiskt sätt så tenderar resultatet få kvalitéer som är sällsynta i samhället. Konstnärer kan nämligen utnyttja att de ligger närmare den kreativa processen, att de har en social kontakt med varandra och kan bygga ett samarbete kring ett gemensamt arbete eller ett framväxande konstprojekt. Detta ger ett urval som, till skillnad från den traditionella curatorns samlingsutställning, uppkommit utifrån ett mer intuitivt arbetssätt.

Som det är nu är det curatorn som har pengarna och väljer ut konstnärerna. Låt oss göra tvärt om och ge pengarna till konstnärerna så att de kan presentera/distribuera ett konstprojekt/eller enskilda arbeten, och låt dem sedan välja en curator som får arbeta med utställningspresentationen. Curatorn kan därmed tillföra sin kunskap av organisation, branschkontakter, teoretisk överbyggnad m.m. Ingenting hindrar att curatorn sedan fortsätter att söka ömsesidiga sponsoravtal mot näringslivet, stipendier och bidrag ifrån privata givare, inkomster från föredrag, m.m.

Modet att gå utanför den etablerade konstscenen: Mer pengar till enskilda konstnärer ger en alternativ konstscen, något som saknas i Stockholms konstliv, och med  den uppstår en dialektik, ett påstående som institutionerna måste förhålla sig till.

En spridning av inflytandet över vad som får visas är alltid bra. Om curatorer tar steget ut från konstinstitutionerna och sätter samman konstnärsinitierad konst med inriktning mot idébaserad tillfällig offentlig utsmyckning, skapas förutsättningar för att öka konstens aktiva deltagande i samhället och dess styrfunktioner. Ny konst i nya rum och på nya platser.

Nya samarbetsformer mellan konstnärer och curatorer skulle bli en följd av förslaget. Om vi i större utsträckning får delta i samtalet om hur och vad som ska visas, så är det bara att gratulera oss konstnärer för curatorn som en välbehövlig partner i kampen för en roligare planet. 

Mikael Richter

Svensk samtidskonst Tomtebogatan 26 113 38 Stockholm + 48 8 303588 
fax +48 8 59818128

mikael@konst.org