Debattartikel DN-debatt 2/2 2000 

Moderna museet får nära 75 miljoner kronor i kulturbidrag. Nästan allt går till ledning, administration och lokalhyra. Bara 200.000 kronor avsätts till lön åt de konstnärer som arbetar med utställningarna. Samtidigt ger Stockholms stad 48 procent av kulturpengarna till teatern med 6 procent av publiken, medan konsten, som har 48 procent av besökarna, får 2 procent av anslaget. Vem ska betala konstnärerna en anständig lön för deras arbete, frågar Mikael Richter, ordförande för Stockholms konstnärer.

Alla pengar går till administration, medan konstproducenterna ska jobba gratis.

En färsk enkätundersökning, utförd av Konstnärernas riksorganisation i Stockholm, visar att konstinstitutioner, museer och konsthallar har en budget som är nästan utan medel för konstnärernas medverkan. De undersökta konstinstitutionerna lägger i många fall mindre än 1 procent på att ersätta de konstnärer som ställer ut där.

Moderna museet blir med sitt stora inflytande i samtidskonsten normbildande även för hur man behandlar konstnären. Moderna museet hade för verksamhets-året 1998 74,4 miljoner i kulturbidrag för verksamheten, inklusive 4 miljoner i sponsorbidrag. Samma år utbetalades 200.000 kronor i lön till de konstnärer som haft utställningar på museet.

Det ger en fördelning av museets pengar med 99,73 procent för ledning, administration och lokalhyra och liknande. Därmed återstår 0,27 procent som ersättning till de utställande konstnärer museet anlitat. Om vi även räknar in de konstinköp som museet gjorde under året så blir det ungefär en halv procent av verksamhetens utgifter som går till ersättningar åt konstnärerna.

I näringslivet lyder en tumregel att kostnader för administration, lokaler, ledning och dylikt inte bör överstiga 30 procent av företagets totala kostnader. Resterande 70 procent ska gå till forskning och produktion. Inom konstens område ser fördelningen mellan produktion, forskning och omkostnader alltså helt annorlunda ut.

Moderna museet är dock en av de konstinstitutioner som betalar något över huvud taget. Av de 16,7 miljonerna i kulturanslag till Waldemarsudde 1998 så betalades ingenting ut till de konstnärer som arbetade med utställningar och visade sina verk på konsthallen.

Situationen är lika orimlig ute i landet. I Värmland, där man nyligen byggt ett nytt museum för 100 miljoner kronor, har man inte kunnat ersätta utställande konstnärer över huvud taget. Västerås konstmuseum betalar 1,4 procent av sin budget till utställande konstnärer.

En rundringning till samtliga politiska partier visar att våra folkvalda politiker inte känner till att så lite som 0-3 procent av de totala kulturanslagen hamnar hos konstnärerna som skapar konsten och utställningarna. Ersättningen till konstnären glöms helt enkelt bort. Den som producerar konsten (konstnären) förväntas bidra med obetalt arbete eller ekonomiska medel ur egen ficka för att sprida sitt arbete till en större allmänhet.

Den stora förloraren på detta är inte i första hand konstnären, utan alla andra som inte får tillgång till svensk konst. I slutändan blir svensk kultur, yttrandefriheten och demokratin lidande.

Jag har själv flera gånger blivit erbjuden att ställa ut på olika konsthallar och konstmuseer där personalen mer eller mindre tagit för givet att jag ska arbeta utan lön och att den minimala utställningsersättning som utgår också ska användas till att framställa en utställningskatalog.

En yrkesverksam konstnär sysselsätter, enligt en undersökning som gjordes redan på 70-talet, mer än tio personer i all den verksamhet som omger konstskapandet. Proportionerna mellan konstnär och kringpersonal är ungefär desamma i dag.

Det är därför extra förvånansvärt att inte konstinstitutionerna avsätter pengar till att ersätta konstnärerna.

När konstinstitutionerna gör sin verksamhetsbudget så söker de inte pengar till hela verksamheten så att budgeten har utrymme för en rimlig ersättning till konstnärerna.

Det här är inte en kritik emot institutionernas verksamhet. Problemet är att ingen inom hela denna verksamhet ägnar ersättningsfrågan en tanke. Institutionsledningarna väljer i tio fall av tio att skära bort muskeln och prioritera fettet. Man kan invända att konstnärerna själva kunde ta ansvar och begära rimligt betalt för sitt arbete med utställningar, men de som funderar mycket över ersättning väljer ofta att göra någonting annat än att jobba med fri konst. Uppfattningen att man som konstnär i alla sammanhang förväntas jobba gratis är allmän även utanför konstinstitutionerna. Beställare sätter med få undantag upp en förvånad min när man som konstnär är inbjuden att utifrån sin sakkunskap uttala sig i någon fråga och begär ekonomisk ersättning.

Anledningen till att den samtida konsten skiljer sig från den traditionella i det här avseendet är att konsten nu ser annorlunda ut. Många utställningar av ny konst ligger långt ifrån den tidigare så vanliga salongshängningen. Den vitala samtidskonsten ägnar sig i hög grad åt uttrycksformer som inte låter sig förpackas och säljas i väg. När konstinstitutionerna ber konstnärerna att arbeta fram utställningar, måste det finnas nya och andra former för ersättning än de som baseras på såld konst. Varken politiker, beställare eller konstinstitutioner har hängt med när det gäller konstnärsersättningen.

Vid offentliga utsmyckningsuppdrag där Statens konstråd är inkopplat fungerar ersättningen till konstnären betydligt bättre. Konstrådet har yrkesverksamma konstnärer som konsulter och deras policy är att godkänna en utsmyckningsbudget först när den innehåller en godtagbar ersättning till den för uppdraget anlitade konstnären.

Även hos vår kulturgranne teatern fungerar det. När teatrarna redovisar hur de använt sina kulturanslag så framgår det som regel hur stor del av totalkostnaderna som tillfaller den konstnärligt arbetande delen av teatern. Teatern behöver därför regelbundet betydligt större anslag än konstinstitutionerna. Stockholms stads anslagsredovisning för 1998 visar att teatern har 6 procent av kulturpubliken och 48 procent av kulturanslaget. Motsvarande siffror för konsten är 48 procent av besökarna och 2 procent av Stockholms stads totala kulturanslag (Källa Stockholms kulturförvaltnings kulturrapport 99).

Även om sifferjämförelser som den här ska tas med en nypa salt, så framgår det att när folk får lön så kostar det - något som teatrarnas ledning inser, ansöker om och får täckning för.

Eftersom det inte finns någon fungerande ekonomisk möjlighet att ställa ut och verka inom det område som bildkonstnärer och jämförbara är utbildade för så sugs våra mest lovande konstnärer upp av konsthögskolorna där de arbetar som pedagoger. Eleverna får en fantastisk utbildning. Men konstnärernas tid tas i anspråk av så mycket annat än att göra fantastisk konst. Konstnärer är en av samhället illa utnyttjad resurs.

Antingen bör konstnärer ersättas direkt av samhället eller via sitt arbete med utställningar på offentliga museer och konsthallar.

Rent ideologiskt är det kanske inte en så tokig modell om konstnärerna är ersatta för sitt arbete ifrån annat håll och står fria ifrån konstinstitutionerna.

Konstnärsnämnden delade 1998 ut 38 miljoner till. Sveriges uppskattningsvis 6.000 yrkesverksamma konstnärer, de flesta med en konsthögskoleutbildning på fem år, erbjuds i bästa fall att hoppas på ett av 130 statliga konstnärsstipendier på 10.000 i månaden i två år. Bildkonstnärsnämndens Bild- och form-stipendium skulle ge 1.920 kronor per konstnär och år för att täcka levnadsomkostnader om det fördelades bland medlemmarna i konstnärskåren.

Bantnings- preparatet xenical (som inte har större effekt än sockerpiller) kostade staten 320 miljoner kronor per år.

Jag vill rikta två öppna frågor till konstinstitutioner och kulturpolitiker: Vems ansvar är det att ersätta landets konstnärer? Är det rimligt att en utställningshall med uppdrag att visa samtida konst inte betalar en krona till utställande konstnärer?

Vi vill att de som får kulturanslag redovisar fördelningen mellan omkostnader och kulturproduktion.

Mikael Richter
Konstnär och ordförande i Konstnärernas riksorganisation, Stockholmsdistriktet
DN DEBATT 2/2 2000