NÅGON, INTE JAG, SKRIVER, »Vill ni veta hur det är att göra konst«. Denna fråga är också ett påstående – att någon vet hur det »är« att göra konst och skall berätta det för mig. Jag skall få veta hur det är, exakt hur det är. Inte en detalj, utan ett återberättande av det totala innehållet. Ett löfte: jag skall få en beskrivning. Det är ett frestande erbjudande, men jag fruktar att jag måste svara: Nej, jag vill inte veta. Som producent av konst är det fullt möjligt att finna bevis för de mest skilda trender, teser och tillvägagångssätt för hur det är att göra konst. Jag är i den text som följer medveten om detta men skall ändå försöka hävda att arbetsplatsen har påverkat mig så pass mycket att det blivit helt olika konst beroende på var jag varit när jag gjort den.

Ett aktivt sätt att arbeta utifrån platsen. När jag gör konst försöker jag mycket medvetet utgå ifrån områdets förutsättningar och vilka som vistas där. Inte så att jag försöker smycka stuveriarbetarnas matsal med bilder av lastbåtar, det ser dom säkert nog av ändå, men någon form av hänsyn till funderingar som jag och andra får som vistas på platsen måste ändå ingå. I min cirkel bestående av sju kraftledningsstolpar med inkopplade elkraftledningar på en myr i Västerbottens inland utgår verket ifrån vad som finns där, vilken kontakt platsen har med omvärlden och vad som lämnar platsen.

Letar man efter skilda kontexter för sin konst så hamnar man förr eller senare på offentlig plats. Konst på offentlig plats har haft ett lägre anseende. Det kan ha att göra med att man som konstnär, när det gäller evig konst i det offentliga rummet måste ta hänsyn till att alla inte ständigt vill mötas av konst med ett starkt utryck. Genom att göra tidsbegränsade utställningar i det offentliga rummet, har jag sluppit de krav som normalt ställs på offentlig skulptur. Tillfällig konst på offentlig plats öppnar dörrarna till att genom tidsbegränsade verk föra samhällsdebatten i gaturummet genom det påstående en offentlig presentation alltid är.

De ateljéer jag haft har jag inte trott i sig påverkat resultatet av mitt skapande. I retrospektåskåpet kan man se att även mina olika ateljéer på ett direkt avgörande sätt påverkat den konst som blivit producerad.

* När jag på 90 talet hyrde ett halvt hus, en f.d. sjukhus byggnad kom jag att arbeta med   lysrörshus och levande bakteriekulturer odlade på näringsagar. .

* På min IASPIS ateljé i konstakademins hus omgiven av klassisk skulptur genomfördes ett eget konstmuseum  och lysrörsglorior över fyra klassiska statyer  på byggnadens tak.

* På NIFCA`s gästateljé med utsikt över öppet hav på ön Sveaborg utanför Helsingfors kom jag att genomföra  cirkel i isen med Finlandsfärga på Finska viken. på Finska viken.

* I det kontorsbås på Riksutställningar Alsnögatan i Stockholm som kom att fungera som min ateljé under ett drygt år 97–98 arbetade jag fram utställningen eller rekryteringsveckorna ”avkoppling lycka och framtidstro”. På utställningen kom jag sedan faktiskt att byggda upp ett kontorslandskap i barnstorlek.

Valet av konstsammanhang är en följd av medvetet aktivt arbete, men även arbetsplatsen har som det nu, genom en titt i backspegeln visat sig vara av direkt avgörande betydelse.

I går var jag och tittade på en ateljé som jag eventuellt tänkte överta hyreskontraktet på. Ateljén låg vid Slussen i ett gammalt fint hus på Brännkyrkogatan på Söder i Stockholm. Lokalen var på 65m2 i två plan med balkong och dubbel takhöjd på halva ytan, utsikt över vykortsvackra kopparklädda tak med en liten blomstrande idyllisk innergård.

När jag funderar över om jag nu skall slå till, och tacka ja till den traditionellt vackra ateljén är jag ängslig att arbetsplatsen kanske även försöker svara på frågan om hur jag skall arbeta. Jag bör tillägga att det senaste året har min arbetsplats mest bestått i att jag jagat runt i en vit kombibil, med en beige bärbar dator i passagerarsätet och skuffen full av udda material, på väg någonstans ofta försenad. Visserligen utan en betungande ateljéhyra, men med en ficktelefonräkning som motsvarar en New York resa.

Det jag nu frågar mig är om jag skall ta den nya lokalen. Hur kommer den då att påverka min konst, och kanske lika viktigt, hur kommer det att bli om jag behåller badrummet, sovrummet, köksbordet och min vita Volvo kombi som arbetsplats?

Mvh / Mikael Richter  

A.

B.

C.

D.

E.

F.

Svensk Samtidskonst ,Tomtebogatan 26,113 38 Stockholm,+46 (0)8 303588
mikael@konst.org