Den här texten ska inte handla om kärlek, utan om pengar.

Låt mig förtydliga följande: När jag tillträdde som KRO Stockholms ordförande lovade jag att snarast tillse att alla yrkesverksamma konstnärer skulle komma att förses med stora ateljéer med takfönster och norrljus. Fordon med privat chaufför och obegränsat klippkort på flyg och tåg. Ett speciellt servicebolag kommer där alltid att se till att ateljén är städad, kaffet är påsatt, soppåsen tömd samt att det finns toalettpapper på toaletten. Alla yrkesverksamma konstnärer kommer vidare att få en egen sekreterare, en tekniker samt en marknadsföringsavdelning. Ekonomisituationen löses enklast genom att alla konstnärer blir skattebefriade samt ges tillgång till ett konto med möjlighet till obegränsade uttag. Nämnda arbetsvillkor anser jag vara ett minimum. Ändringarna bör genomföras så gott som omedelbart.

 Frågan "hur?" är inte upp till oss yrkesverksamma konstnärer att svara på. Det finns andra som löser samhällets praktiska och ekonomiska pussel på heltid. Jag pekar bara på rådande brister i konstnärernas arbetssituation, brister som är mycket allvarliga ur samhällsekonomisk synvinkel. Varje dag fylld av administration och ekonomitrassel, utan konstnärligt skapande är en bortkastad dag i kampen för en roligare planet.

 Det här kan förefalla som att sätta ribban högt, men handen på hjärtat, föreligger inte redan ovannämnda förutsättningar inom flertalet andra branscher? Jag tog till exempel inte upp en helikopterplattform i omedelbar anslutning till ateljén, uppskattningsvis mer än 250 000 svenskar har tillgång till en helikopterplattform på arbetsplatsen. 

  Det finns många saker att brottas med i konstnärsyrket. Som en från början djupt rotad uppfattning om att konstnären är någon som skapar bäst när han/hon svälter och lider. Detta tillsammans med en annan uppfattning  att det är ett så roligt att vara konstnär så att man därför egentligen inte behöver få något betalt.

 Låt mig klara ut en sak, det är pengar vi vill ha. Det går  att överleva som nu, nästan utan pengar, men det går inte att prestera bra konst som når ut, kommer samhället till nytta och utgör en välbehövlig skillnad mot allt annat. Ju mer pengar man har desto enklare blir det. Nuvarande arbetsförhållanden är ett grovt slöseri med den resurs som våra yrkesverksamma konstnärer utgör.

  En nyutexaminerad konstnär som avslutar sin master i fri konst lämnar konsthögskolan med väl över en halv miljon i studieskuld. En konstnärs genomsnittsårslön 1998 var

113 700:- varav 21 100:- var inkomst av konstnärlig verksamhet. Medelinkomsten för svensken var samma år 223 200:- ganska precis dubbelt så mycket. Eller tio gånger så mycket som en yrkesverksam genomsnittskonstnärs inkomsten av konstnärlig verksamhet. Då konstnärer är företagare med extra lokal och materialkostnader så vore det mer befogat att istället jämföra omsättningen med andra företagare, en jämförelse som i så fall skulle förefalla ännu orimligare. Således visar statistiken att produktionen av Svensk samtidskonst verkar under praktiska och ekonomiska förhållanden som skulle ha försatt vilken annan verksamhet som helst i konkurs för länge sedan. Häpnadsväckande siffror i ett land som utger sig för att värna om kulturen.

Konstnärens och konstens roll Det är ett maximalt resursslöseri att inte fullt ut nyttja de mycket välutbildade kulturproducenternas olika konstnärliga talanger i samhällsbygget.

Vad ska då konsten bidra till? I stället för att försöka förklara detta, blir det kanske enklare att förstå nödvändigheten av musik konst och kultur om man försöker föreställa sig hur världen skulle vara utan.

Själv vill jag i min roll som konstnär, överaska, kommentera, förtydliga och synliggöra samhället. Gärna ställa allt på ända, med frågor av typen "varför inte tvärt om" En fråga som synliggör och ger upphov till oftast välbehövliga (och säkert på sikt även lönsamma) funderingar oavsett kontext om den ställs rätt.

  I budgetpropositionen för år 2000 står: "Den statliga bidragsgivningen ska ge de yrkesverksamma konstnärerna den ekonomiska grundtrygghet som är en förutsättning för konstnärligt skapande och utvecklingsarbete, vilket i sin tur bidrar till ett uppfyllande av det nationella kulturpolitiska målet om mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet ." Detta skrevs i övertygelsen att Konsten spelar en central roll för tillväxt och välstånd.

Trots det har våra konstinstitutioner, museer och konsthallar en budget som är nästan helt utan medel för konstnärernas medverkan. Sveriges konstinstitutionerna lägger i många fall mindre än 1 procent av sin budget på att ersätta de konstnärer som ställer ut där.

  Stoppa den missriktade solidariteten Orsaken till denna utveckling ligger dessvärre till stor del hos oss konstnärer. Vi konstnärer gör konst utan att debitera, för vi tycks ha den uppfattningen att det finns en begränsad mängd tillgängliga kulturpengar som vi måste dela på.

De ekonomiska medlen hoppas vi ska räcka till så många kollegor och till så mycket konst som möjligt. Solidariteten gör dock att för lite pengar avsätts till konst och därmed sänker välmenande konstnärer ackordet för sina kollegor. Solidariteten och de goda föresatserna försvagar därmed konstens möjlighet att utgöra en betydelsefull kraft i hela vår kultur. Det är inte bara konstnären som får en dålig hushållsekonomi. På grund av konstnärens oförnuftiga handlande lider samhället en obotlig skada. Så, kollegor, i kampen för en roligare planet, ta betalt, så att vi kan arbeta ostört med att förändra världen.

På återhörande.
Mikael Richter