Leve lättjan!

Av Lasse Berg
Ur Ordfront 99

Min yngsta dotter är 17 och bor fortfarande hemma. På hennes beteende kan jag studera människans medfödda drivkrafter. Endast under yttersta motstånd lyckas hon pallra sig iväg till skolan på morgnarna. Lediga dagar är det bara oresonliga föräldrar som kan jaga upp henne ur sängen.

Människan är av naturen lat. Det är inte alls så, som det vanligen framställs, att mänskligheten vandrat upp från en hård urtid till en allt mer mekaniserad och allt mindre arbetsam nutid. Rörelsen har gått nedåt mot 40-timmarsveckans avgrund.

Våra gener, vår "natur", är tryggt förankrade i en flera miljoner år lång tillvaro som samlare i Afrikas Riftdal. Vi vet ganska väl hur våra förfäders dagar såg ut. Ett lugnt och stillsamt samlande av rötter och andra vegetabilier. Det var en enastående varierad diet som vår hela organism fortfarande är inrättad för. Under senare århundratusenden har den i ökande grad förstärkts av jakt på fågel och smådjur, ibland ett skrovmål på en större antilop.

Det enda naturfolk som i modern tid levt på ett liknande sätt är bushmännen, San-folken. Antropologer har räknat ut att de behövde i snitt 12 - 18 timmars arbete i veckan av samlande för att få ett drägligt liv. Männens jakt kunde beräknas till i genomsnitt en timme om dagen. (Då är att märka att de bor i Kalahariöknen, undanträngda till detta de afrikanska savannernas mest ofruktbara hörn.) Resten av dagarna ägnade de åt social samvaro, mycket viktigare för överlevnaden än något oupphörligt arbete med att gräva och jaga, eftersom det är just samarbetet som är nyckeln till samlarlivets behagliga urtillstånd.

Det brukar göras stort nummer av att bara några procent av våra gener skiljer oss från t.ex. schimpanserna, vilka inte är särskilt bra på samarbete. Men att över 98 % av våra gener är de samma har bara ett anekdotiskt intresse. Det stora antal arvsanlag vi har gemensamma också med bananflugor gör oss för den skull inte särskilt lika dem. Det är just det faktum att mutationer och naturligt urval gett oss några artspecifika gener som gjort oss till något annat än människoapor. Ett exempel är de grammatiska mönster vi av arvet fått präglade i hjärnan. De styrs troligen av en enda av våra 60 000 gener. Det är då just den som gör det möjligt att lära ett komplicerat språk, fyllt av symboler och metaforer, vilka är förutsättningen för vår unika förmåga till inlevelse i hur andra individer tänker och fungerar, vår empati. Det är den som i sin tur var grunden för samlargruppens (20 - 40 individer) stora landvinning, samlandet också åt de andra, det solidariska delandet av dagens byte, vilket var så kostnadseffektivt och gav en sådan trygghet att vi fick massor av tid över till socialt stärkande lättja.

Livet för människan innan jordbruk, boskapsskötande nomadism och stadsbyggen föddes var inte en daglig överlevnadskamp på randen till svält. För djur med så långsam reproduktion som släktet Homo var det väderkatastrofer vart femte, tionde, tjugonde år som stakade ut tillvarons, populationens, gränser. Vi är gjorda för lugnt arbete ett par timmar om dagen, och för att under resten av tiden snacka med varandra, desarmera konflikter med ett skämt, ta det lugnt, ha det trevligt. Skräcken för mörkret inom oss och där ute bortom elden betvingade vi tillsammans i transdansen under Afrikas väldiga måne. Precis som två tummar och välväxta pannlober har vi av födseln begåvats med detta mönster för hjälpsamhet. Det är bara ohejdad vana som under sen tid fått oss att missbruka den gåvan.

Samlartillvaron på savannen har vi för alltid lämnat bakom oss. Med det organiserade jordbruket för en 10-15 000 år sedan föddes behovet av mer arbete, som bara kunde tvingas fram av hierarkiska maktstrukturer (bushmännen har inte ens hövdingar). Historien har sedan dess drivits fram av motsättningen mellan härskare och behärskade, mellan de som vill tvinga oss att arbeta och alla vi andra som helst vill slippa. Därför skapades arbetsmoralen, som skulle hjälpa oss att genom ett självstyrt inre tvång gå mot vår natur. Lättjan blev synd.

Det har lyckats ganska bra, resultatet är att vi idag kan tillverka apparater som börjar göra det möjligt att åter uppnå det vi en gång förlorat, en naturlig relation mellan arbete och lättja.

Hur tar vi då tillvara denna möjlighet? Jo, vi låter en allt mindre del av befolkningen jobba häcken av sig, medan en annan allt större del på ett artvidrigt sätt varken får dela arbete eller mat. Dessutom gör vi med hjälp av en armé fritidskonsulenter, tränare, resebyråer och hälsorådgivare om vår längtan efter lättja till arbete. Vårt genetiska behov av att röra på oss i stilla mak över vidderna blir till svettigt arbete på motionslokaler, vilka är särskilt inredda med avancerade maskiner för att göra oss trötta. Samtalar gör vi med avlönade terapeuter. Kul har vi i ensamhet framför TV-apparater där vi kan prenumerera på särskilt skojfriska personer. Lek blir tävling på blodigt allvar. Oupphörligt arbetande förstör vi vår miljö, sliter ner oss själva, vidgar klyftorna mellan människorna. Sedan något årtionde följer resten av världen denna breda väg som Väst trampat ut.

Det är dags att återupprätta lättjan, ge den sin naturliga plats i vår vardag. Det är kanske bara den som kan rädda oss från de katastrofer det idoga arbetet skapar. Alla drömmer vi om livet under korkeken. Vårt undermedvetna har inte fel.



   upp
< tillbaka