Företag
har i och med regeringsrättens domstolsutslag fått ett
halvhjärtat ja till kultursponsring. Det är olyckligt att
det inte går att få fram klarare och enklare regler som
konstnärer och företag i det här sammanhanget kan rätta
sig efter. Olika former av partnerskap mellan marknaden och
kulturen är alltid känsliga och komplicerade överenskommelser
där två världar ska mötas. Mötet blir inte enklare av att
man dessutom måste dras med en oklar skattesituation. Därför
hade klarare besked behövts.
När
politiker propagerar för att konsten ekonomiskt ska stå på
egna ben, är det svårt att förstå logiken i oklara
skatteregler för sponsringssamarbete mellan marknaden och
kulturen.
Beskattningen
av sponsring är alltså fortfarande oklar. När det gäller företagens
avdragsregler vid inköp av samtidskonst så är
skattelagstiftningen direkt kulturfientlig.
All
konst räknas som investeringsobjekt och beskattas därefter.
Konst förväntas stiga i värde och ska därmed redovisas som
en tillgång i företaget.
Vid
köp av auktionskonst
så kan syftet med konstinköpet vara ekonomisk spekulation
och i första hand en förhoppning att konstverket ska stiga i
värde.
Konst
av nu levande konstnärer är däremot sällan ett
investeringsobjekt som köps för att pengarna ska förränta
sig. Anledningen för ett företag att köpa nyproducerad
konst är i stället ofta en omtanke om den egna arbetsmiljön.
Nyproducerad
konst och auktionskonst är två skilda områden, men
samtidskonsten beskattas nu tyvärr på samma sätt som
auktionskonsten.
Offentliga
arbetsplatser strävar ofta efter att ha en konstnärligt
stimulerande miljö. Staten avsätter en procent av
byggkostnaden till konstnärlig utsmyckning och rekommenderar
kommuner och landsting att göra likadant. I de flesta fall
uppfylls det här enprocentsmålet och resultatet blir såväl
fasta utsmyckningar som lös konst, i entréer, gemensamma
utrymmen och enskilda arbetsrum. Om ett privat företag gör
samma sak stöter man, med nu rådande skattelagstiftning, på
problem. Ett privat företag får förvisso köpa, men bara för
beskattade pengar, vilket vill säga att inköp inte är
avdragsgillt. Detta är mycket besynnerligt, eftersom samma företag
helt avdragsgillt kan köpa t.ex. design.
Det
är ju onekligen så att det för konstnärer och gallerier
skulle innebära ett enormt uppsving om företaget istället för
att motarbetas skulle uppmuntras att köpa konst till
arbetsplatsen på samma sätt som staten rekommenderar
kommuner att följa enprocentsregeln. Det skulle dessutom
bidra till en bättre arbetsmiljö, och nöjdare personal.
Är
det rimligt med en skattepolitik som försvårar för privata
företag att utsmycka sina arbetsplatser med konst?
Vårt
förslag, som även delas av Svenska Galleriförbundet, är
att man ska tillåta avdrag vid köp av konst från nu levande
svenska eller utländska konstnärer.
Mikael Richter
Konstnär
och ordförande i Konstnärernas riksorganisation Stockholm
|