Det är hög tid för en 
genomtänkt strategi 

i konstpolitiken. 

Det kalla kriget vanns inte av amerikanerna genom att Ronald Reagan
startade en massiv upprustning. Visst satsades en massa dollar på nya
vapensystem, framför allt inom ramen för vad som gick under namnet SDI, det
Strategiska Försvarsinitiativet, eller "Stjärnornas Krig". Trots att
investeringarna till största delen resulterade i tekniska lösningar som
antingen inte fungerade eller över huvud taget aldrig lämnade ritbordet
fyllde projektet sin funktion. Varför? Beroende på att man hade en strategi
för vad man sysslade med, och att omvärlden tidigt fick veta vad den gick
ut på. I ett aktivitetsorienterat samhälle som vårt kan en sådan läxa ofta
vara svår att lära. Vi envisas med att missta avbockade punkter på en
aktivitetslista för ett strategiskt perspektiv. Egentligen borde det vara
tvärtom: utan strategi blir alla aktiviteter ett planlöst skjutande på
alltför snabbrörliga mål.

Inte minst tydligt är detta mönster om man nagelfar den offentliga
konstpolitiken. Visst satsas det offentliga pengar på konst (även om de
alltid kan vara mer frikostigt tilltagna). Men i grund och botten saknas
det varken medel, organisation eller funktionärer. Ändå blir resultatet
både magert och märkligt. Exempel är lätta att hitta. I ena änden av
apparaten fortsätter man oförtrutet att anta studenter till de statliga
konstutbildningarna, och i den andra "arbetsmarknadsanpassar" man de
arbetslösa konstnärerna i hopp om att de skall finna mer lukrativa
sysselsättningar. I Stockholm - den f.d. kulturhuvudstaden - minskar
realvärdet på det offentliga stödet till stadens utställningshallar. Ändå
har de tillåtits att öka i antal. Mångfald är naturligtvis av godo, men om
mångfalden medför permanent fattigdom över hela linjen kan väl knappast
huvudmannens intentioner sägas ha fullföljts? Den hemska sanningen är nog att en offentlig konstpolitisk strategi helt och hållet saknas. Ambitioner finns, och aktiviteterna duggar stundtals tätt. Men vilket är det
långsiktiga syftet, och varför?

Något svar snubblar man inte direkt över. Ett intellektuellt vacuum
härskar. Då hjälper det föga att ta fram "affärsidéer", "verksamhetsplaner"
och "budgetmål". Ytterst blir både konstnärerna och publiken de stora
förlorarna. Och de resurser som fylls på fortsätter att användas mer eller
mindre planlös, ibland rent kontradiktoriskt. Debatten borde i stället
fokuseras på tomrummet som råder i avsaknaden av en kulturpolitisk strategi
och inte på bidragskronor, stipendier och institutionstjänster. Att driva
denna diskussion är en stor utmaning och kräver ett visst mått av
självkritik, både bland politiker, kulturbyråkrater och faktiskt även
konstnärer. Idag befinner vi oss mitt i en situation där alla roller på
konstens scen är stadda i dramatisk förändring, där nya medier i en
handvändning gör gamla konstnärliga sanningar obrukbara. Nöjer man sig inte
med att följa strömmen krävs ett uppövande av strategiskt tänkande.
Hittills har jag inte hört en enda politiker eller tjänsteman berätta om
hur målbilden ser ut i ett längre perspektiv för samhällets engagemang i
samtidskonsten. Det bör vara dags nu.