En konsthall inrymd i en telefonkiosk.
Jag har öppnat en konsthall i en telefonkiosk där jag ställer ut ett starkt ljus av mycket hög kvalité.
Som Konsthallschef och utställningskommissarie för konsthallen vill jag öppna ett nytt unikt rum för att visa modern Svensk samtida nutidskonst. Konsthallen vänder sig till en nyfiken allmänhet, och det är tänkt att den ska förvåna, förbrylla, och ställa frågor. Jag har jobbat med Ljuset på ett närmast minimalistiskt sätt, som en av de stora byggstenarna (Hav, Jord, Berg, Kärlek).
Som välmeriterad äventyrare och seglare liknar jag ljuskonsten lite vid en fyr i staden.
Närmare en million lumen har använts i ett försök att komma så nära solens ljusstyrka och spektrum som det möjligt med bästa möjliga teknik.
Ljuskonst som sticker lite i ögonen som en efterhängsen solkatt.
|
Två försök att nå två typiska sociala kontexter, mötesplatser med tydliga koder.
En utställning i en telefonkiosk ombyggd till galleri där jag ställde ut ett Systembolag och sålde systemets samtliga sortiment av pyttesmå flaskor, utställningsbesökarna fick ta en nummerlapp och hela den samlingsutställning där verket stod fick en stämmning av "systemetkön".
En utställning i en telefonkiosk ombyggd till galleri där jag ställde ut ett gatukök och sålde korv och dricka till utställningsbesökarna, alla behandlades som stammgäster. Jag ställde frågor som "Och bilen går bra?"
Katalogtext till gatuköksutställningen trycktes på smörpappret som jag la korven i:
TECKEN, SKEN och KLYVNAD.
TECKNET. Inte det vanespråkiga tecknets föregivet stabila och säkerställda mening eller objektiva referent, utan det konstnärliga tecknets motstånd mot begreppsliggörandets likställande av olikheter. Dess vägran att representera en förment given föremålsenlighet, en ursprunglig subjektivitet. Ett tecken som tar spjärn mot kodens regelmässighet, som synliggör rastrets blinda fläckar.
I kiosken finns både en språkets rastrering av världen och en nedbrytning och upplösning av denna kodade värld. Rastret både döljer och synliggör. Det skymmer delvis sikten, men utgör samtidigt det synligas möjlighetsbetingelse. I korvkiosken sker en spaltning av rummet i ett framför och ett bakom. Ett vertikalt gitter både täcker och framhäver en nebulös formvärld. I bildens mitt finns ett parti där gittret börjar lösas upp. Det amorfa tränger fram, lägger sig som dimma eller mögel framom de vertikala spalterna. Den delade berättelsen medger en dubbel läsning: ett växel spel mellan framträdande och entropisk upplösning.
Utan att det rör sig om någon grupp (snarare då om en generation) är tecknet signifikativt.
Här finns alltid ett mångtydigt tecken som hyllar opaciteten, ogenomträngligheten och den icke omedelbara avläsbarheten. Ett tecken som övergivit varje tro på sig självt. |
