Hjälten
Varför varenda människa måste köpa sin julsprit dagen före julafton är mer än Larry kan förstå, men så är det. Det måste vara hundratals människor som väntar på sin tur. På trappan till Systemet står en rödnäst unge, han sträcker fram en tummad nummerlapp.
   "Tjugi kroner", säger ungen. Larry gapar.
   "Det var det jävligaste jag har hört", säger han.
   "Stå i kö då, snåla gubbe", säger ungen men Larry rycker åt sig lappen. Ungen sträcker fram handen.       
   "Femton, då?", säger han men låter inte övertygad.
   "Det kan du bara glömma", svarar Larry och han vet inte om det är av misstag eller med flit han knuffar omkull ungen när han går in genom dörren. Eller han försöker i alla fall få det att se ut som om det var av misstag. Ungens tjut ekar och Larry försöker se ut som om det regnar.
   Men nummerlappen är rätt bra, tack vare den har han fortfarande en chans att hinna tillbaka innan lunchen är slut. Inte för att han vill gå tillbaka men om han inte sköter det här jobbet så drar de in A-kassan, så sa hans självgoda arbetsförmedlare sist han var där. Att tacka nej till jobbet var inte att tala om, då hade hon antagligen dödat honom på fläcken. Hon skulle ha gasat ihjäl honom med sin dåliga andedräkt. Subban.
   Under de fem dagar Larry har jobbat på dagiset har han kommit på hur man kan lösa problemet med jordens överbefolkning. Låt alla som funderar på att skaffa barn jobba på dagis en dag. Innan halva dagen gått kommer de att beställa tid för sterilisering. Dagis är helvetet på jorden, och om han inte hatade barn innan han började där (vilket han i och för sig gjorde) så skulle han snart börjat göra det. Ljudnivån går inte att beskriva och det är bara det minsta problemet.
   Naturligtvis hinner han inte tillbaka i tid. Tack vare en senil kärring som inte minns vad vinet hon ska ha heter, bara att etiketten var gul. Eller kanske vit. Gamla borde skjutas vid första tecken på senilitet.
   Givetvis möter han föreståndaren när han kommer tillbaka. Hon blänger surt på hans klirrande påse.    
   "Dags att komma nu?", frågar hon.  
   "Fittkärring", väser Larry och föreståndaren stelnar till.
   "Vad sa du?".
   "Jag sa, 'god jul' ", svarar Larry. Och klistrar på sitt mest insmickrande leende. Hon vet inte vad hon ska tro. Larry låser noggrant skåpet, han vet att föreståndaren snokar så fort hon kommer åt.
   Ungarna är ute på gården och Larry står och vaktar dem. Han lutar sig mot staketet och tänder en cigarett fast han vet att det är strängeligen förbjudet. Om en halvtimma slutar han. Om tre kvart ska han öppna den första flaskan. I år tänker han fira en fullkomligt jävla skitperfekt jul, han tänker inte vara nykter en sekund. Det är det enda sättet att slippa undan all denna jolmiga julstämning.
   "Röker du? Det är farligt att röka". Ungen heter Emma och hon är värre än de flesta, och hon har fått för sig att Larry är hennes jävla bästis. Hon är som en igel, hon har varit det ända sen han började.
   "Nä, jag röker inte, det brinner i min hand", svarar Larry. "Gå och lek". Men Emma är inte den sortens barn som leker. Istället klättrar hon upp på staketet, sitter där med dinglande ben och ler mot Larry.
   "Får jag prova dina glasögon?" frågar hon men hon väntar inte på nåt svar utan nappar åt sig dem.       
   "Ge hit dem", ryter Larry.
   "Vad konstigt det ser ut. Allt blir alldeles suddigt" Larry lyckas ta tillbaka glasögonen. "Har du några barn?"
   "Skit i det du", svarar Larry. Blixtsnabbt sticker Emma ner sin hand i hans ficka och nappar åt sig plånboken. "Vad gör du?", frågar Larry. "Ge tillbaka min plånbok". Hon kilar iväg och på behörigt avstånd öppnar hon plånboken. Hon hittar genast kortet på Johannes, hon håller upp det.
   "Är det här ditt barn? Vad heter han?". Larry rycker åt sig plånboken och kortet, men då är hon nere med handen i hans ficka igen. Den här gånger är det nycklarna hon får tag på. Snart skiter han i om han mister både jobb och A-kassa, den här ungen tigger stryk. Precis när han ska ge henne en välförtjänt örfil kommer en man emot dem. Han ler med hela ansiktet och sätter sig på huk framför Emma.
   "Hej Emma", säger han. Emma gömmer sig bakom ryggen på Larry. "Känner du inte igen mig?", undrar mannen. Han reser sig och sträcker fram sin hand mot Larry. "Hej, jag heter Örjan och jag är Emmas morbror. Det är jag som hämtar Emma idag". Emma tittar fram bakom Larrys ben.
   "Vem är det?", frågar hon Larry.
   "Har du redan glömt mig?". Örjan vänder sig på nytt till Larry. "Jag har varit i Afrika i fyra år. Ungar glömmer så snabbt".
   "Afrika?". Emma kommer fram. "Finns det tigrar där?".
   "Javisst!"
   "Såg du nån?"
   "Såklart."
   "Berätta!"
   "Jag kan berätta när vi åker hem", svarar Örjan och tar Emmas hand. De går mot parkeringen. Larry tittar på sin klocka och ser att frihetens timma är slagen.
   Hans händer darrar när han närmar sig skåpet. Om en kvart är det han som sitter i sin soffa men en rejäl grogg framför sig. Kanske ska han till och med smyga sig in på toaletten och ta sig en liten jävel redan nu? Men när han letar i fickorna efter nycklarna kan han inte hitta dem. Skit också, ungen! Han rusar ut på parkeringen precis när bilen med Emma och mannen åker iväg. Han springer efter dem, han ropar, han vinkar, och den lilla skitungen ser honom och vinkar tillbaka. Men inte fan stannar de. Fan! Spriten! Han hinner i alla fall se bilnumret. FRB 042. Han upprepar det gång på gång för att inte glömma bort det. FRB 042, FRB 042, FRB 042. Inne på dagis kastar han sig över telefonkatalogen och slår upp numret till bilregistret. FRB 042. Så ringer han och tre minuter senare har han adressen till herr Örjan Berg.
   Larry är en jävel på att cykla fort, i alla fall när det är sprit som står på spel och snart står han utanför Örjan Bergs port och ringer på porttelefonen. Larry ringer och ringer men ingen svarar. Så trycker han på alla grannarnas knappar och han är nära att kyssa porttelefonen när en välkommen signal hörs. Trapporna tar han i stora kliv och han kastar sig på Ö. Bergs dörrklocka. Det är dödstyst. Larry ringer igen och igen, långa ilskna signaler, men ingen öppnar. Då börjar han att banka på dörren, han rycker i handtaget och sparkar på dörren. Gummisulan på hans sko gör svarta märken på dörren. Rätt åt honom, tänker Larry.
   När han insett att ingen kommer att öppna rusar han ner igen. Han går över till andra sidan huset och tittar mot de fönster han antar hör till Örjan Bergs lägenhet. Och han är inte säker, men han tycker sig se en rörelse därinne. Nu är han riktigt förbannad, och spritsuget river i kroppen. Om han inte får tag i sina nycklar kommer han inte att överleva helgen, så enkelt är det. Så han måste ta sig in i den där lägenheten. Då är det bara stuprännan att välja på.
   Den knakar och klagar betänkligt, Larry är ju inte direkt liten och lätt, men den håller. Nästan i alla fall. Precis innan Larry ska svinga benet över balkongräcket ger stuprännan upp och det är nära att han följer med den ner igen. Men han lyckas kroka fast foten i balkongräcket och med en styrka han inte visste att han hade, hänger han sig fast, segar han sig upp. Väl inne på balkongen trycker han ansiktet mot fönstret. Därinne sitter Emma på golvet. Han knackar på rutan, hon ser honom och skiner upp. Genast pilar hon fram och öppnar dörren.
   "Jag visste att du skulle komma", ler hon. Men Larry ler inte tillbaka, han morrar. Emma backar osäkert och Larry följer efter.
   "Ge hit mina nycklar" väser Larry. "Nu!". Sen hinner han inte varken säga eller tänka mer, han bara anar en rörelse i ögonvrån innan det blir svart.

Emmas mamma Marie kommer för att hämta sin dotter. Hon är glad, men lite stressad, på vägen hem ska de köpa julgran och sen måste hon hinna göra skinka samtidigt som hon ska hjälpa Emma och Janne att klä granen och laga kvällsmat som vanligt. Men det är ett kärt besvär, det är det. Tänk så annorlunda julen blir när man har barn. Plötsligt så meningsfull. När hon kommer till dagis hänger Emmas jacka inte på sin krok. Nåja, den hänger väl i torkskåpet. Ungar, tänker Marie. Föreståndaren kommer ut i hallen, hon tittar förvånad på Marie.
   "Är du här?", frågar hon dumt.
   "Jag tänkte att det är ju taskigt att låta henne vara kvar på dagis över julen", försöker Marie skämta.   
   "Men hon är ju redan hämtad. Av din bror."  
   "Jag har ingen bror", Marie försöker fatta vad som hänt. "Jag har ingen syster heller. Vem hade hämtat henne sa du?"
   "En man som sa att han var hennes morbror. Var han inte det?"
   "Jag har ingen bror har jag sagt! Herregud, kollar ni inte sånt?". De två kvinnorna stirrar på varandra. Pedofil, tänker både Marie och föreståndaren, men ingen av dem vågar uttala ordet. Som om det skulle hjälpa att inte uttala det.    
   "Jag ringer polisen", säger föreståndaren och rusar in på kontoret.

Larry vaknar långsamt. Hans huvud bultar ont och han är bunden. Hans första tanke är att han behöver en grogg. Hans andra tanke är det här kommer att gå åt helvete och att repen skaver och att Örjan Berg måste vara fullkomligt galen. Hans tredje tanke är att allt det här har hänt bara för att den där skitungen snodde hans nycklar. Bredvid honom sitter hon, hon är också bunden. Larry väser till henne:
   "Ge hit mina nycklar din äckliga lilla unge".
   "Jag kan inte, jag sitter fast", svarar hon gråtfärdig. Örjan Berg sitter på en stol framför dem.
   "Alltså, hon har snott mina nycklar. Om jag bara får mina nycklar så kan jag gå sen.". Örjan skrattar åt honom.
   "Jättekul! Och så fort du kommer ut härifrån så ringer du till polisen." Larry suckar.
   "Jag vill bara ha mina nycklar, jag kom hit för att hämta mina nycklar, det är det enda jag vill." Emma börjar snyfta.
   "Du är inte min morbror". Örjan skakar långsamt på huvudet.   
   "Nej, sötnos, det är jag inte. Jag är din pappa."

Marie tycker att allt ser ut som om hon tittade genom och bakvänd kikare. Alla är så små, och så långt borta. Men hon hör vad de säger, hon kan röra sin kropp som vanligt och svara på frågor. Polisen kom redan efter fem minuter, de är två stycken. En kvinna som presenterar sig som Malin Lindgren-Jabang, hon är gravid. Väldigt gravid, magen ser ut som om hon svalt en hel halloweenpumpa. Marie har aldrig sett en gravid polis förr, men hon antar att det bara är en slump. Poliser måste ju också få föda barn. Med sig har Malin en manlig polis, ett riktigt muskelknippe, hon kallar honom för André. Han säger inte så mycket, men antecknar allt som Marie och föreståndaren kan berätta. Marie kan inte fatta att ett dagis så lätt släpper iväg barn med folk som de inte känner igen. Så fort det här är över, så fort de hittat Emma, ska hon stämma skiten ur dem. Malin inriktar sig på att försöka få fram ett signalement på mannen som hämtade Emma. Men den enda som sett honom är nån vikarie som redan slutat för dagen. De ringer hem till honom men vikarien är inte hemma än.

Larry börjar inse att han inte kommer att få sina nycklar. Örjan lyssnar inte längre på vad han säger, han bryr sig bara om ungen. Han sitter på huk framför henne.    
   "Jag är din pappa, Emma. Titta, vi har likadana näsor, ser du inte det?"   
   "Min pappa heter Janne. Han har mustasch."
   "Han är inte din riktiga pappa. Jag är din pappa men dumma människor har kidnappat dig. Jag har letat efter dig i så många år."
   "Min pappa heter Janne och vi bor i ett vitt hus. Jag har en katt som heter Sara."
   "Du kan få en ny katt. Du kan få en hund också. Och en häst, om du vill". Emmas underläpp börjar darra. Inte nu igen, tänker Larry. Är det nåt han hatar mer än barn så är det barn som tjuter.
   "Min pappa heter Janne", upprepar Emma. Larrys händer skakar, fast de är bundna. Han känner spritsuger riva i kroppen. Han måste ha en grogg nu.  
   "Du har inte en öl eller nåt att bjuda på?", försöker han men Örjan verkar inte höra vad han säger.

Marie sitter på Emmas säng och tittar på Malin och André som letar igenom Emmas saker.  
   "Hon har inte pratat om nån ny bekantskap på sistone?", frågar Malin.
   "Vadå?", Maries hjärna känns som den var full av tuggummi. André letar igenom Emmas kläder.
   "Jo, jag tänkte att om hon följde med frivilligt var det kanske nån hon kände förut. Kanske nån hon träffat på lekplatsen. Hon har inte nämnt nåt sånt? Inga nya namn?". Marie skakar på huvudet. Janne kommer in.
   "Nu har jag ringt varenda människa jag kan komma att tänka på och ingen har Š" Han kan inte fortsätta längre, rösten stockar sig och han sjunker ihop på sängen bredvid Marie. Malin stelnar till, lägger handen på magen, blundar och tar ett djupt andetag.
   "Mår du inte bra?", undrar Marie.
   "Jo då, det vara bara en välriktad spark. Du vet ju hur det är, en del sparkar får en nästan att tappa luften". Marie tittar ner i golvet och sväljer.
   "Nej, jag vet inte hur det är." Malin tittar undrande på henne, Marie fortsätter: "Emma är adopterad".
   "Jaha, men jag trodde Š", Malin vet inte hur hon ska avsluta meningen. Janne tar över.
   "Hon är född i Sverige, av svenska föräldrar. Det är inte alla adopterade barn som kommer från Kina". Malin samlar sig.
   "Nej, det förstås. Jag blev bara förvånad. Vet hon om att hon är adopterad?" Marie skakar på huvudet. Janne svarar,  det är nåt skamset i hans röst.
   "Vi kommer att berätta det för henne. Så fort hon är stor nog att förstå." Malin nickar, det är inte hennes sak att komma med råd när det gäller sånt.  
   "Vet ni vilka hennes biologiska föräldrar är?" Janne tittar forskande på henne.
   "Nej, men jag fattar inte vad det har med saken att göra." Malin väljer sin mjukaste och vänligaste ton, hon vet hur viktigt det är att alla jobbar åt samma håll i ett sånt här fall. Och hon vet hur lätt det kan gå snett.
   "Antagligen ingenting. Men ärligt talat har vi inte ett enda spår just nu. Och om det bara finns skuggan av en chans att Emma biologiska mor ångrat sig och försöker ta tillbaka sin dotter så är det ju värt att kolla upp. Eller hur?". Janne nickar. Malin tittar på André som nickar och kilar ut.

Emma är rädd, hon andas tungt och det piper i hennes bröst. Larry har gett upp alla försök att förklara det där med nycklarna, nu koncentrerar han sig på att stå ut med demonerna som river i hans kropp. Deliriumdjävlarna. Örjan travar fram och tillbaka på golvet, han talar rätt ut i luften.
   "En far är rättslös i det här jävla landet. Hon adopterade bort mitt barn och det var ingen som frågade mig vad jag tyckte om det. Det enda hon behövde göra var att säga att hon inte visste vem som var far till barnet. Så vips var alla mina rättigheter borta. Men jag gav inte upp. Jag har letat i sex år och jag visste att jag skulle hitta dig till slut. För du är mitt barn, fattar du det. Du är blod av mitt blod. Vi hör ihop, fattar du det?". Han skakar Emma och hennes huvud slänger fram och tillbaka.
   "Min spray. Jag kan inte andas. Jag måste ha min spray nu."

De sitter i köket, Marie har kokat kaffe men ingen av dem får ner nåt. I samma ögonblick som Marie kom ihåg att hon sett Emmas Brickanylspray stå kvar i facket var det som en kall hand knöts om hennes hjärta. Malin har talat med Emmas läkare och han har sagt det de inte ville höra men redan visste, om hon blir rädd blir astman värre. Blir det riktigt illa Š ja, då vet man inte vad som kan hända. Ett fint sätt att säga att nån kan dö utan att ta ordet i sin mun. André kommer ut i köket.
   "Hon är död", säger han och de stelnar till. Det svartnar för Maries ögon.
   "Va?", säger Malin.
   "Den biologiska mamman. Jag fick tag i hennes namn och personnummer men hon är död." Marie kan inte hålla tillbaka tårarna längre. Hon vet inte om hon gråter av lättnad, för att det inte var Emma som var död, eller av sorg över Emmas döda mor. Och hon skiter i det.
   "Jag vill att du går vidare, leta efter pappan, leta efter -". André avbryter Malin.
   "Finns ingen pappa registrerad".
   "Leta efter mammans familj, föräldrar, syskon, vad som helst". André tittar tveksamt på henne.
   "Är inte det rätt långsökt?"
   "Det är klart att det är men vi ska kolla allt som går att kolla. Sätt igång!" André tvekar, Malin ger honom en stålblick. "Och det är tur för flickan att det är jag och inte du som leder den här utredningen!". André lommar ut, och hade han haft en svans hade han haft den mellan benen.

Emma är nästan medvetslös och till och med Örjan börjar fatta att det är allvar nu. Larry, som är långt borta i deliriumhallucinationer bryr sig inte så mycket om dem förrän Örjan skakar honom.
   "Vad är det för spray hon tjatar om? Hur får man tag på sån?" Larry tittar på honom och plötsligt vet han hur han ska göra.
   "Det är mycket lätt", svarar han och han blir förvånad över hur lugn hans röst låter. "Jag kan hämta den åt dig, det står en på dagiset". Örjan skrattar sitt elaka skratt.
   "Nehej du, så lätt går det inte. Har jag inte sagt att jag inte litar på dig?".
   "Då dör hon.", svarar Larry lätt och han känner att gäddan nafsar på hans krok. Ett litet ryck bara så är han  fast. Men Örjan biter självmant. Han går igenom Emmas fickor och hittar Larrys nycklar. När Larry ser dem bultar hans hjärta så att han tror att Örjan ska höra det, men han försöker se lagom ointresserad ut.
   "Du säger att du vill ha dina nycklar? Okej, då ska du få förtjäna dem. Vilka går till dagiset?"  
   "De tre minsta", svarar Larry. Örjan lossar dem och lägger dem framför Larry (två går till dagisets ytterdörr, den tredje till skåpet, till Skåpet!), resten stoppar han på sig. Larry småler inombords åt att Örjan tror att det är lägenhetsnyckeln han vill ha. Så löser Örjan upp repen som hållit Larry fången.
   "Nycklarna till din lägenhet får du när du kommer tillbaka med sprayen. Utan polisen i släptåg. Och sjappar du så dör ungen.", säger Örjan, stolt över sin sluga plan.
   "Okej", svarar Larry. Han har inte mycket mer att säga. Han tar nycklarna och går och innan han går ut genom dörren slänger han en blick över axeln. Emma har öppnat ögonen och tittar på honom.

Malin och André stannar bilen, det är halt och den kanar en bit, hjulen gnisslar mot trottoarkanten..
   "Det är svarthalkan", säger André, "den är förrädisk". De kliver ur och går fram till huset, dörren öppnas nästan genast av en dam i sextioårsåldern. De legitimerar sig.
   "Det var jag som ringde. Om er dotter", säger Malin. "Får vi komma in?". Det märks att fru Lager inte alls har nån lust att släppa in dem, men hon gör det ändå.
   "Min dotter är död och det tjänar inget till att rota i sånt som bör glömmas bort ", muttrar hon surt. De slår sig ner vid köksbordet och hon erbjuder dem varken kaffe eller thé. Malin tar ett djupt andetag.
   "Nu gäller det inte er dotter, nu gäller det er dotterdotter". Fru Lager stelnar till.
   "Nån sån har jag inte".
   "Emma Beckman, född 940504 som Emma Lager". Fru Lager tittar ner i bordet. "Bortadopterad när hon var två dagar gammal. Kom inte och påstå att ni missade att er dotter var gravid." Fru Lager kan inte låta bli att kasta en blick på Malins stora mage.
   "Nej, men den ungen finns inte längre. Jag visste inte ens att det blev en flicka."
   "Vet du vem som var far till barnet". Fru Lager skakar på huvudet. Malin ger sig inte. "En gissning? Det stannar mellan oss." Fru Lager fnyser.
   "Och det tror du att jag ska tro på. Jag vet hur poliser är.". Malin suckar.
   "Okej, så här är det. Din dotterdotter har blivit kidnappad och vi har inte ett enda jävla spår att gå efter!" Fru Lager snörper på munnen.
   "Tänk på ditt språk, unga dam". Malin reser sig och skriker:
   "Emma har astma och om vi inte hittar henne i rödaste rappet så kan hon dö! Fattar du det? Ett oskyldigt barn, ditt barnbarn till på köpet, kanske dör just nu och du tycker att det är viktigare att anmärka på mitt jävla förbannade språk än att berätta nåt för oss som kanske gör att vi kan rädda hennes liv! Vad är du för människa egentligen?". Malin känner hur tårarna rinner nerför kinderna men hon kan inte göra något åt det. Hon inser att hon troligen är världens sämsta polis just nu. Världens pinsammaste och mest oprofessionella polis. André drar henne i armen.
   "Sätt dig, sätt dig för fan", väser han. Malin sjunker ner på stolen. Fru Lager sväljer.
   "Örjan hette han. Örjan Berg. Han bodde tre hus bort på den tiden, men det var länge sen. Jag vet inte var han är nu. Jag har alltid tyckt att han var lite-" De hinner aldrig höra vad fru Lager alltid tyckt att Örjan Berg var, de är redan på väg ut genom dörren.
   
Larry har inte för att ögonblick tänkt återvända till Örjan men han ser Emmas Brickanylspray så fort han kommer in i kapprummet. Och han tvekar. Sprayen står där och stirrar uppfodrande på honom och han vet att han måste bestämma sig snabbt. Är han en man eller en mus? Är han en människa eller en alkis? Alkis, svarar han och skyndar vidare mot sitt skåp. Äntligen. Händerna darrar så att han knappt kan låsa upp det men till slut går det. Han kysser påsen och ska just öppna en flaska när han tycker att han hör nåt. Då får det väl bli en parkbänk istället, skit samma. Han försöker intala sig att den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge men han tror sig inte. Men innan han når fram till bänken står Johannes där.
   "Pappa, jag har saknat dig så. Har du det bra?". Larry låtsas inte om honom, det här var det värsta delirium han haft hittills. "Pappa, se på mig! Vart är du på väg?" Larry ser sig omkring, ingen är i närheten och kan höra honom.
   "För det första så är jag inte din pappa och för det andra är du död. Var nu snäll att lämna mig i fred!" Johannes ser ledset på honom.
   "Du är visst min pappa. Barn hör till de som tar hand om dem. Du tog hand om mig. Du höll mig i handen när ingen annan orkade, du gjorde så att jag inte var rädd." Larry fräser:
   "Och det har jag ångrat ända sen dess. Jag kunde ju inte göra nånting, bara sitta där och se dig dö. Hur fan tror du att det kändes? Va?"
   "Jag vet inte. Jag vet bara att du betydde allt för mig. Utan dig hade jag dött livrädd. Nu var jag lugn. Jag vill bara tacka dig." Larry suckar.
   "Okej, nu har du gjort det, kan jag få gå nu?".
   "Du vet vad du måste göra?".
   "Ja då, jag tänker supa ihjäl mig. Så vi ses väl snart, antar jag."
   "Vi kommer inte att ses på länge än och du har inte tid att supa. Du kunde inte göra så att jag inte dog, men du kan göra så att hon inte dör. ".
   "Be mig inte om det"
   "Det behöver jag inte." Och bara för att Larry inte ska kunna säga emot bleknar Johannes bort. Fan. Ungar, alltså. Larry vänder och går tillbaka.
   
Malin sitter framför datorn och André står bakom henne.
   "Flåsa mig inte i nacken, det går inte fortare för det". Och plötsligt står den där på skärmen. Örjan Bergs adress!

Örjan öppnar genast när Larry kommer tillbaka. Emma ligger livlös på golvet, Örjan har bundit upp hennes rep. Först tror Larry att det redan är för sent men sen hör han ett väsande andetag. Örjan sliter sprayen ur Larrys händer och böjer sig ner framför Emma. Larry ser sig motvilligt om efter ett vapen.
   "Flaskorna"
   Aldrig i livet tänker Larry, men han hittar inget annat.
   "Nu!"
   Nej, inte spriten. Inte min sprit, det kan du inte begära.
   "Det behöver jag inte".
   Utan att Larry riktigt fattar hur det går till svingar han sin påse i en vid båge, han får in en klockren träff i Örjans bakhuvud. Örjan sjunker ihop och Larry ser tårögd att alla flaskorna gått sönder. Var enda en. Emma öppnar ögonen och ler matt.
   "Jag visste att du skulle rädda mig" säger hon innan hon sluter ögonen igen.
  
I samma ögonblick som Larry kommer ut genom porten med Emma i famnen stannar en polisbil utanför. Malin kliver ut med dragen pistol, hon siktar på Larry.
   "Släpp barnet", säger hon. Larry står blickstilla, det blir Emma som får förklara.
   "Det här är min dagisfröken och han har räddat mitt liv för han hämtade min spray och slog den där konstiga gubben i huvudet med en massa flaskor och jag är alldeles genomvåt och han räddade mig så han är en hjälte nu!" Och så trycker hon en blöt och spritdoftande puss på hans orakade kind. Malin står kvar med draget vapen och ber André kalla på förstärkning. De inser ganska snart att Larry är den som Emma påstår, Örjan leds ut i handklovar och det enda Larry vill är att bli av med ungen så att han kan gå till närmaste krog. Men icke, Emma vägrar släppa honom och poliserna har oändligt många frågor. En läkare kommer och undersöker Emma i hans famn. Emmas föräldrar anländer samtidigt som de första journalisterna och fotograferna får oändligt hjärteknipande bilder av den skamfilade hjälten och den återförenade lilla familjen. Det är så gulligt att Larry vill kräkas.
   "Känns det inte bra alls?"
   Nej, jag är fortfarande törstig. Det enda jag vill ha är en grogg, ska det vara så svårt att fatta?
   Malin känner plötsligt hur hennes byxor blir plaskvåta. André ser det.
   "Det verkar vara dags att åka in", säger han och ler. Det är första gången hon ser honom le.
   "Glöm det, jag har en rapport att skriva. Så bråttom är det väl inte?". André ser milt på henne.
   "Jag har fem småsyskon, du kan lita på mig. Du ska till BB nu". Suckande lägger Malin sin jacka på sätet för att det inte ska bli blött.
   "Ska jag ringa din kille?", frågar André.
   "Har ingen", svarar Malin.
   "Vilken tur att du har mig, då", säger André och ler för andra gången.
  
Maria hann aldrig köpa nån gran så familjen Beckman får klara sig utan det här året, men vad gör väl det? Det blir ändå den lyckligaste jul man kan tänka sig. De klär en fikus i glitter och kulor och Larry är hedersgäst. Emma sitter i hans knä hela kvällen och Janne fyller på hans glöggmugg så fort innehållet sinar. Och det gör det hela tiden för den är god och stark. Säkert hemmagjord. Marie och Janne har inte ord för hur tacksamma de är. Emma är trött, hon halsover med ett hårt grepp om Larrys kavajslag. Larry tar en djup klunk glögg och den är så stark att han blir tårögd. Han känner hur alla ihopknorvlade nervbanor rätar ut sig, han känner hur han långsamt blir människa igen.
   "Känns det inte alls bra?" Johannes ler mot honom. Larry ler tillbaka.
   Okej, då. Lite. Men det beror bara på glöggen. Inget annat. Absolut inget annat. Skål!