Hjälten
Varför varenda människa måste köpa sin julsprit dagen före
julafton är mer än Larry kan förstå, men så är det. Det måste
vara hundratals människor som väntar på sin tur. På trappan till
Systemet står en rödnäst unge, han sträcker fram en tummad
nummerlapp.
"Tjugi kroner", säger ungen. Larry gapar.
"Det var det jävligaste jag har hört", säger
han.
"Stå i kö då, snåla gubbe", säger
ungen men Larry rycker åt sig lappen. Ungen sträcker fram handen.
"Femton, då?", säger han men låter inte
övertygad.
"Det kan du bara glömma", svarar Larry
och han vet inte om det är av misstag eller med flit han knuffar
omkull ungen när han går in genom dörren. Eller Š han försöker i
alla fall få det att se ut som om det var av misstag. Ungens tjut
ekar och Larry försöker se ut som om det regnar.
Men nummerlappen är rätt bra, tack vare den har
han fortfarande en chans att hinna tillbaka innan lunchen är slut.
Inte för att han vill gå tillbaka men om han inte sköter det här
jobbet så drar de in A-kassan, så sa hans självgoda arbetsförmedlare
sist han var där. Att tacka nej till jobbet var inte att tala om, då
hade hon antagligen dödat honom på fläcken. Hon skulle ha gasat ihjäl
honom med sin dåliga andedräkt. Subban.
Under de fem dagar Larry har jobbat på dagiset har
han kommit på hur man kan lösa problemet med jordens överbefolkning.
Låt alla som funderar på att skaffa barn jobba på dagis en dag.
Innan halva dagen gått kommer de att beställa tid för
sterilisering. Dagis är helvetet på jorden, och om han inte hatade
barn innan han började där (vilket han i och för sig gjorde) så
skulle han snart börjat göra det. Ljudnivån går inte att beskriva
och det är bara det minsta problemet.
Naturligtvis hinner han inte tillbaka i tid. Tack
vare en senil kärring som inte minns vad vinet hon ska ha heter, bara
att etiketten var gul. Eller kanske vit. Gamla borde skjutas vid första
tecken på senilitet.
Givetvis möter han föreståndaren när han kommer
tillbaka. Hon blänger surt på hans klirrande påse.
"Dags att komma nu?", frågar hon.
"Fittkärring", väser Larry och föreståndaren
stelnar till.
"Vad sa du?".
"Jag sa, 'god jul' ", svarar Larry. Och
klistrar på sitt mest insmickrande leende. Hon vet inte vad hon ska
tro. Larry låser noggrant skåpet, han vet att föreståndaren snokar
så fort hon kommer åt.
Ungarna är ute på gården och Larry står och
vaktar dem. Han lutar sig mot staketet och tänder en cigarett fast
han vet att det är strängeligen förbjudet. Om en halvtimma slutar
han. Om tre kvart ska han öppna den första flaskan. I år tänker
han fira en fullkomligt jävla skitperfekt jul, han tänker inte vara
nykter en sekund. Det är det enda sättet att slippa undan all denna
jolmiga julstämning.
"Röker du? Det är farligt att röka".
Ungen heter Emma och hon är värre än de flesta, och hon har fått för
sig att Larry är hennes jävla bästis. Hon är som en igel, hon har
varit det ända sen han började.
"Nä, jag röker inte, det brinner i min
hand", svarar Larry. "Gå och lek". Men Emma är inte
den sortens barn som leker. Istället klättrar hon upp på staketet,
sitter där med dinglande ben och ler mot Larry.
"Får jag prova dina glasögon?" frågar
hon men hon väntar inte på nåt svar utan nappar åt sig dem.
"Ge hit dem", ryter Larry.
"Vad konstigt det ser ut. Allt blir alldeles
suddigt" Larry lyckas ta tillbaka glasögonen. "Har du några
barn?"
"Skit i det du", svarar Larry. Blixtsnabbt
sticker Emma ner sin hand i hans ficka och nappar åt sig plånboken.
"Vad gör du?", frågar Larry. "Ge tillbaka min plånbok".
Hon kilar iväg och på behörigt avstånd öppnar hon plånboken. Hon
hittar genast kortet på Johannes, hon håller upp det.
"Är det här ditt barn? Vad heter han?".
Larry rycker åt sig plånboken och kortet, men då är hon nere med
handen i hans ficka igen. Den här gånger är det nycklarna hon får
tag på. Snart skiter han i om han mister både jobb och A-kassa, den
här ungen tigger stryk. Precis när han ska ge henne en välförtjänt
örfil kommer en man emot dem. Han ler med hela ansiktet och sätter
sig på huk framför Emma.
"Hej Emma", säger han. Emma gömmer sig
bakom ryggen på Larry. "Känner du inte igen mig?", undrar
mannen. Han reser sig och sträcker fram sin hand mot Larry.
"Hej, jag heter Örjan och jag är Emmas morbror. Det är jag som
hämtar Emma idag". Emma tittar fram bakom Larrys ben.
"Vem är det?", frågar hon Larry.
"Har du redan glömt mig?". Örjan vänder
sig på nytt till Larry. "Jag har varit i Afrika i fyra år.
Ungar glömmer så snabbt".
"Afrika?". Emma kommer fram. "Finns
det tigrar där?".
"Javisst!"
"Såg du nån?"
"Såklart."
"Berätta!"
"Jag kan berätta när vi åker hem",
svarar Örjan och tar Emmas hand. De går mot parkeringen. Larry
tittar på sin klocka och ser att frihetens timma är slagen.
Hans händer darrar när han närmar sig skåpet. Om
en kvart är det han som sitter i sin soffa men en rejäl grogg framför
sig. Kanske ska han till och med smyga sig in på toaletten och ta sig
en liten jävel redan nu? Men när han letar i fickorna efter
nycklarna kan han inte hitta dem. Skit också, ungen! Han rusar ut på
parkeringen precis när bilen med Emma och mannen åker iväg. Han
springer efter dem, han ropar, han vinkar, och den lilla skitungen ser
honom och vinkar tillbaka. Men inte fan stannar de. Fan! Spriten! Han
hinner i alla fall se bilnumret. FRB 042. Han upprepar det gång på gång
för att inte glömma bort det. FRB 042, FRB 042, FRB 042. Inne på
dagis kastar han sig över telefonkatalogen och slår upp numret till
bilregistret. FRB 042. Så ringer han och tre minuter senare har han
adressen till herr Örjan Berg.
Larry är en jävel på att cykla fort, i alla fall
när det är sprit som står på spel och snart står han utanför Örjan
Bergs port och ringer på porttelefonen. Larry ringer och ringer men
ingen svarar. Så trycker han på alla grannarnas knappar och han är
nära att kyssa porttelefonen när en välkommen signal hörs.
Trapporna tar han i stora kliv och han kastar sig på Ö. Bergs dörrklocka.
Det är dödstyst. Larry ringer igen och igen, långa ilskna signaler,
men ingen öppnar. Då börjar han att banka på dörren, han rycker i
handtaget och sparkar på dörren. Gummisulan på hans sko gör svarta
märken på dörren. Rätt åt honom, tänker Larry.
När han insett att ingen kommer att öppna rusar
han ner igen. Han går över till andra sidan huset och tittar mot de
fönster han antar hör till Örjan Bergs lägenhet. Och han är inte
säker, men han tycker sig se en rörelse därinne. Nu är han riktigt
förbannad, och spritsuget river i kroppen. Om han inte får tag i
sina nycklar kommer han inte att överleva helgen, så enkelt är det.
Så han måste ta sig in i den där lägenheten. Då är det bara
stuprännan att välja på.
Den knakar och klagar betänkligt, Larry är ju inte
direkt liten och lätt, men den håller. Nästan i alla fall. Precis
innan Larry ska svinga benet över balkongräcket ger stuprännan upp
och det är nära att han följer med den ner igen. Men han lyckas
kroka fast foten i balkongräcket och med en styrka han inte visste
att han hade, hänger han sig fast, segar han sig upp. Väl inne på
balkongen trycker han ansiktet mot fönstret. Därinne sitter Emma på
golvet. Han knackar på rutan, hon ser honom och skiner upp. Genast
pilar hon fram och öppnar dörren.
"Jag visste att du skulle komma", ler hon.
Men Larry ler inte tillbaka, han morrar. Emma backar osäkert och
Larry följer efter.
"Ge hit mina nycklar" väser Larry.
"Nu!". Sen hinner han inte varken säga eller tänka mer,
han bara anar en rörelse i ögonvrån innan det blir svart.
Emmas mamma Marie kommer för att hämta sin dotter. Hon är glad, men
lite stressad, på vägen hem ska de köpa julgran och sen måste hon
hinna göra skinka samtidigt som hon ska hjälpa Emma och Janne att klä
granen och laga kvällsmat som vanligt. Men det är ett kärt besvär,
det är det. Tänk så annorlunda julen blir när man har barn. Plötsligt
så meningsfull. När hon kommer till dagis hänger Emmas jacka inte på
sin krok. Nåja, den hänger väl i torkskåpet. Ungar, tänker Marie.
Föreståndaren kommer ut i hallen, hon tittar förvånad på Marie.
"Är du här?", frågar hon dumt.
"Jag tänkte att det är ju taskigt att låta
henne vara kvar på dagis över julen", försöker Marie skämta.
"Men hon är ju redan hämtad. Av din
bror."
"Jag har ingen bror", Marie försöker
fatta vad som hänt. "Jag har ingen syster heller. Vem hade hämtat
henne sa du?"
"En man som sa att han var hennes morbror. Var
han inte det?"
"Jag har ingen bror har jag sagt! Herregud,
kollar ni inte sånt?". De två kvinnorna stirrar på varandra.
Pedofil, tänker både Marie och föreståndaren, men ingen av dem vågar
uttala ordet. Som om det skulle hjälpa att inte uttala det.
"Jag ringer polisen", säger föreståndaren
och rusar in på kontoret.
Larry vaknar långsamt. Hans huvud bultar ont och han är bunden. Hans
första tanke är att han behöver en grogg. Hans andra tanke är det
här kommer att gå åt helvete och att repen skaver och att Örjan
Berg måste vara fullkomligt galen. Hans tredje tanke är att allt det
här har hänt bara för att den där skitungen snodde hans nycklar.
Bredvid honom sitter hon, hon är också bunden. Larry väser till
henne:
"Ge hit mina nycklar din äckliga lilla
unge".
"Jag kan inte, jag sitter fast", svarar
hon gråtfärdig. Örjan Berg sitter på en stol framför dem.
"Alltså, hon har snott mina nycklar. Om jag
bara får mina nycklar så kan jag gå sen.". Örjan skrattar åt
honom.
"Jättekul! Och så fort du kommer ut härifrån
så ringer du till polisen." Larry suckar.
"Jag vill bara ha mina nycklar, jag kom hit för
att hämta mina nycklar, det är det enda jag vill." Emma börjar
snyfta.
"Du är inte min morbror". Örjan skakar långsamt
på huvudet.
"Nej, sötnos, det är jag inte. Jag är din
pappa."
Marie tycker att allt ser ut som om hon tittade genom och bakvänd
kikare. Alla är så små, och så långt borta. Men hon hör vad de säger,
hon kan röra sin kropp som vanligt och svara på frågor. Polisen kom
redan efter fem minuter, de är två stycken. En kvinna som
presenterar sig som Malin Lindgren-Jabang, hon är gravid. Väldigt
gravid, magen ser ut som om hon svalt en hel halloweenpumpa. Marie har
aldrig sett en gravid polis förr, men hon antar att det bara är en
slump. Poliser måste ju också få föda barn. Med sig har Malin en
manlig polis, ett riktigt muskelknippe, hon kallar honom för André.
Han säger inte så mycket, men antecknar allt som Marie och föreståndaren
kan berätta. Marie kan inte fatta att ett dagis så lätt släpper iväg
barn med folk som de inte känner igen. Så fort det här är över, så
fort de hittat Emma, ska hon stämma skiten ur dem. Malin inriktar sig
på att försöka få fram ett signalement på mannen som hämtade
Emma. Men den enda som sett honom är nån vikarie som redan slutat för
dagen. De ringer hem till honom men vikarien är inte hemma än.
Larry börjar inse att han inte kommer att få sina nycklar. Örjan
lyssnar inte längre på vad han säger, han bryr sig bara om ungen.
Han sitter på huk framför henne.
"Jag är din pappa, Emma. Titta, vi har
likadana näsor, ser du inte det?"
"Min pappa heter Janne. Han har mustasch."
"Han är inte din riktiga pappa. Jag är din
pappa men dumma människor har kidnappat dig. Jag har letat efter dig
i så många år."
"Min pappa heter Janne och vi bor i ett vitt
hus. Jag har en katt som heter Sara."
"Du kan få en ny katt. Du kan få en hund också.
Och en häst, om du vill". Emmas underläpp börjar darra. Inte
nu igen, tänker Larry. Är det nåt han hatar mer än barn så är
det barn som tjuter.
"Min pappa heter Janne", upprepar Emma.
Larrys händer skakar, fast de är bundna. Han känner spritsuger riva
i kroppen. Han måste ha en grogg nu.
"Du har inte en öl eller nåt att bjuda på?",
försöker han men Örjan verkar inte höra vad han säger.
Marie sitter på Emmas säng och tittar på Malin och André som letar
igenom Emmas saker.
"Hon har inte pratat om nån ny bekantskap på
sistone?", frågar Malin.
"Vadå?", Maries hjärna känns som den
var full av tuggummi. André letar igenom Emmas kläder.
"Jo, jag tänkte att om hon följde med
frivilligt var det kanske nån hon kände förut. Kanske nån hon träffat
på lekplatsen. Hon har inte nämnt nåt sånt? Inga nya namn?".
Marie skakar på huvudet. Janne kommer in.
"Nu har jag ringt varenda människa jag kan
komma att tänka på och ingen har Š" Han kan inte fortsätta längre,
rösten stockar sig och han sjunker ihop på sängen bredvid Marie.
Malin stelnar till, lägger handen på magen, blundar och tar ett
djupt andetag.
"Mår du inte bra?", undrar Marie.
"Jo då, det vara bara en välriktad spark. Du
vet ju hur det är, en del sparkar får en nästan att tappa
luften". Marie tittar ner i golvet och sväljer.
"Nej, jag vet inte hur det är." Malin
tittar undrande på henne, Marie fortsätter: "Emma är
adopterad".
"Jaha, men jag trodde Š", Malin vet inte
hur hon ska avsluta meningen. Janne tar över.
"Hon är född i Sverige, av svenska föräldrar.
Det är inte alla adopterade barn som kommer från Kina". Malin
samlar sig.
"Nej, det förstås. Jag blev bara förvånad.
Vet hon om att hon är adopterad?" Marie skakar på huvudet.
Janne svarar, det är nåt skamset i hans röst.
"Vi kommer att berätta det för henne. Så
fort hon är stor nog att förstå." Malin nickar, det är inte
hennes sak att komma med råd när det gäller sånt.
"Vet ni vilka hennes biologiska föräldrar är?"
Janne tittar forskande på henne.
"Nej, men jag fattar inte vad det har med saken
att göra." Malin väljer sin mjukaste och vänligaste ton, hon
vet hur viktigt det är att alla jobbar åt samma håll i ett sånt här
fall. Och hon vet hur lätt det kan gå snett.
"Antagligen ingenting. Men ärligt talat har vi
inte ett enda spår just nu. Och om det bara finns skuggan av en chans
att Emma biologiska mor ångrat sig och försöker ta tillbaka sin
dotter så är det ju värt att kolla upp. Eller hur?". Janne
nickar. Malin tittar på André som nickar och kilar ut.
Emma är rädd, hon andas tungt och det piper i hennes bröst. Larry
har gett upp alla försök att förklara det där med nycklarna, nu
koncentrerar han sig på att stå ut med demonerna som river i hans
kropp. Deliriumdjävlarna. Örjan travar fram och tillbaka på golvet,
han talar rätt ut i luften.
"En far är rättslös i det här jävla
landet. Hon adopterade bort mitt barn och det var ingen som frågade
mig vad jag tyckte om det. Det enda hon behövde göra var att säga
att hon inte visste vem som var far till barnet. Så vips var alla
mina rättigheter borta. Men jag gav inte upp. Jag har letat i sex år
och jag visste att jag skulle hitta dig till slut. För du är mitt
barn, fattar du det. Du är blod av mitt blod. Vi hör ihop, fattar du
det?". Han skakar Emma och hennes huvud slänger fram och
tillbaka.
"Min spray. Jag kan inte andas. Jag måste ha
min spray nu."
De sitter i köket, Marie har kokat kaffe men ingen av dem får ner nåt.
I samma ögonblick som Marie kom ihåg att hon sett Emmas
Brickanylspray stå kvar i facket var det som en kall hand knöts om
hennes hjärta. Malin har talat med Emmas läkare och han har sagt det
de inte ville höra men redan visste, om hon blir rädd blir astman värre.
Blir det riktigt illa Š ja, då vet man inte vad som kan hända. Ett
fint sätt att säga att nån kan dö utan att ta ordet i sin mun.
André kommer ut i köket.
"Hon är död", säger han och de stelnar
till. Det svartnar för Maries ögon.
"Va?", säger Malin.
"Den biologiska mamman. Jag fick tag i hennes
namn och personnummer men hon är död." Marie kan inte hålla
tillbaka tårarna längre. Hon vet inte om hon gråter av lättnad, för
att det inte var Emma som var död, eller av sorg över Emmas döda
mor. Och hon skiter i det.
"Jag vill att du går vidare, leta efter
pappan, leta efter -". André avbryter Malin.
"Finns ingen pappa registrerad".
"Leta efter mammans familj, föräldrar,
syskon, vad som helst". André tittar tveksamt på henne.
"Är inte det rätt långsökt?"
"Det är klart att det är men vi ska kolla
allt som går att kolla. Sätt igång!" André tvekar, Malin ger
honom en stålblick. "Och det är tur för flickan att det är
jag och inte du som leder den här utredningen!". André lommar
ut, och hade han haft en svans hade han haft den mellan benen.
Emma är nästan medvetslös och till och med Örjan börjar fatta att
det är allvar nu. Larry, som är långt borta i
deliriumhallucinationer bryr sig inte så mycket om dem förrän Örjan
skakar honom.
"Vad är det för spray hon tjatar om? Hur får
man tag på sån?" Larry tittar på honom och plötsligt vet han
hur han ska göra.
"Det är mycket lätt", svarar han och han
blir förvånad över hur lugn hans röst låter. "Jag kan hämta
den åt dig, det står en på dagiset". Örjan skrattar sitt
elaka skratt.
"Nehej du, så lätt går det inte. Har jag
inte sagt att jag inte litar på dig?".
"Då dör hon.", svarar Larry lätt och
han känner att gäddan nafsar på hans krok. Ett litet ryck bara så
är han fast. Men Örjan biter självmant. Han går igenom Emmas
fickor och hittar Larrys nycklar. När Larry ser dem bultar hans hjärta
så att han tror att Örjan ska höra det, men han försöker se lagom
ointresserad ut.
"Du säger att du vill ha dina nycklar? Okej, då
ska du få förtjäna dem. Vilka går till dagiset?"
"De tre minsta", svarar Larry. Örjan
lossar dem och lägger dem framför Larry (två går till dagisets
ytterdörr, den tredje till skåpet, till Skåpet!), resten stoppar
han på sig. Larry småler inombords åt att Örjan tror att det är lägenhetsnyckeln
han vill ha. Så löser Örjan upp repen som hållit Larry fången.
"Nycklarna till din lägenhet får du när du
kommer tillbaka med sprayen. Utan polisen i släptåg. Och sjappar du
så dör ungen.", säger Örjan, stolt över sin sluga plan.
"Okej", svarar Larry. Han har inte mycket
mer att säga. Han tar nycklarna och går och innan han går ut genom
dörren slänger han en blick över axeln. Emma har öppnat ögonen
och tittar på honom.
Malin och André stannar bilen, det är halt och den kanar en bit,
hjulen gnisslar mot trottoarkanten..
"Det är svarthalkan", säger André,
"den är förrädisk". De kliver ur och går fram till
huset, dörren öppnas nästan genast av en dam i sextioårsåldern.
De legitimerar sig.
"Det var jag som ringde. Om er dotter", säger
Malin. "Får vi komma in?". Det märks att fru Lager inte
alls har nån lust att släppa in dem, men hon gör det ändå.
"Min dotter är död och det tjänar inget till
att rota i sånt som bör glömmas bort ", muttrar hon surt. De
slår sig ner vid köksbordet och hon erbjuder dem varken kaffe eller
thé. Malin tar ett djupt andetag.
"Nu gäller det inte er dotter, nu gäller det
er dotterdotter". Fru Lager stelnar till.
"Nån sån har jag inte".
"Emma Beckman, född 940504 som Emma
Lager". Fru Lager tittar ner i bordet. "Bortadopterad när
hon var två dagar gammal. Kom inte och påstå att ni missade att er
dotter var gravid." Fru Lager kan inte låta bli att kasta en
blick på Malins stora mage.
"Nej, men den ungen finns inte längre. Jag
visste inte ens att det blev en flicka."
"Vet du vem som var far till barnet". Fru
Lager skakar på huvudet. Malin ger sig inte. "En gissning? Det
stannar mellan oss." Fru Lager fnyser.
"Och det tror du att jag ska tro på. Jag vet
hur poliser är.". Malin suckar.
"Okej, så här är det. Din dotterdotter har
blivit kidnappad och vi har inte ett enda jävla spår att gå
efter!" Fru Lager snörper på munnen.
"Tänk på ditt språk, unga dam". Malin
reser sig och skriker:
"Emma har astma och om vi inte hittar henne i rödaste
rappet så kan hon dö! Fattar du det? Ett oskyldigt barn, ditt
barnbarn till på köpet, kanske dör just nu och du tycker att det är
viktigare att anmärka på mitt jävla förbannade språk än att berätta
nåt för oss som kanske gör att vi kan rädda hennes liv! Vad är du
för människa egentligen?". Malin känner hur tårarna rinner
nerför kinderna men hon kan inte göra något åt det. Hon inser att
hon troligen är världens sämsta polis just nu. Världens
pinsammaste och mest oprofessionella polis. André drar henne i armen.
"Sätt dig, sätt dig för fan", väser
han. Malin sjunker ner på stolen. Fru Lager sväljer.
"Örjan hette han. Örjan Berg. Han bodde tre
hus bort på den tiden, men det var länge sen. Jag vet inte var han
är nu. Jag har alltid tyckt att han var lite-" De hinner aldrig
höra vad fru Lager alltid tyckt att Örjan Berg var, de är redan på
väg ut genom dörren.
Larry har inte för att ögonblick tänkt återvända till Örjan men
han ser Emmas Brickanylspray så fort han kommer in i kapprummet. Och
han tvekar. Sprayen står där och stirrar uppfodrande på honom och
han vet att han måste bestämma sig snabbt. Är han en man eller en
mus? Är han en människa eller en alkis? Alkis, svarar han och
skyndar vidare mot sitt skåp. Äntligen. Händerna darrar så att han
knappt kan låsa upp det men till slut går det. Han kysser påsen och
ska just öppna en flaska när han tycker att han hör nåt. Då får
det väl bli en parkbänk istället, skit samma. Han försöker intala
sig att den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge men
han tror sig inte. Men innan han når fram till bänken står Johannes
där.
"Pappa, jag har saknat dig så. Har du det
bra?". Larry låtsas inte om honom, det här var det värsta
delirium han haft hittills. "Pappa, se på mig! Vart är du på
väg?" Larry ser sig omkring, ingen är i närheten och kan höra
honom.
"För det första så är jag inte din pappa
och för det andra är du död. Var nu snäll att lämna mig i
fred!" Johannes ser ledset på honom.
"Du är visst min pappa. Barn hör till de
som tar hand om dem. Du tog hand om mig. Du höll mig i handen när
ingen annan orkade, du gjorde så att jag inte var rädd."
Larry fräser:
"Och det har jag ångrat ända sen dess. Jag
kunde ju inte göra nånting, bara sitta där och se dig dö. Hur fan
tror du att det kändes? Va?"
"Jag vet inte. Jag vet bara att du betydde
allt för mig. Utan dig hade jag dött livrädd. Nu var jag lugn. Jag
vill bara tacka dig." Larry suckar.
"Okej, nu har du gjort det, kan jag få gå
nu?".
"Du vet vad du måste göra?".
"Ja då, jag tänker supa ihjäl mig. Så vi
ses väl snart, antar jag."
"Vi kommer inte att ses på länge än och
du har inte tid att supa. Du kunde inte göra så att jag inte dog,
men du kan göra så att hon inte dör. ".
"Be mig inte om det"
"Det behöver jag inte." Och bara för
att Larry inte ska kunna säga emot bleknar Johannes bort. Fan. Ungar,
alltså. Larry vänder och går tillbaka.
Malin sitter framför datorn och André står bakom henne.
"Flåsa mig inte i nacken, det går inte
fortare för det". Och plötsligt står den där på skärmen. Örjan
Bergs adress!
Örjan öppnar genast när Larry kommer tillbaka. Emma ligger livlös
på golvet, Örjan har bundit upp hennes rep. Först tror Larry att
det redan är för sent men sen hör han ett väsande andetag. Örjan
sliter sprayen ur Larrys händer och böjer sig ner framför Emma.
Larry ser sig motvilligt om efter ett vapen.
"Flaskorna"
Aldrig i livet tänker Larry, men han hittar inget
annat.
"Nu!"
Nej, inte spriten. Inte min sprit, det kan du inte
begära.
"Det behöver jag inte".
Utan att Larry riktigt fattar hur det går till
svingar han sin påse i en vid båge, han får in en klockren träff i
Örjans bakhuvud. Örjan sjunker ihop och Larry ser tårögd att alla
flaskorna gått sönder. Var enda en. Emma öppnar ögonen och ler
matt.
"Jag visste att du skulle rädda mig" säger
hon innan hon sluter ögonen igen.
I samma ögonblick som Larry kommer ut genom porten med Emma i famnen
stannar en polisbil utanför. Malin kliver ut med dragen pistol, hon
siktar på Larry.
"Släpp barnet", säger hon. Larry står
blickstilla, det blir Emma som får förklara.
"Det här är min dagisfröken och han har räddat
mitt liv för han hämtade min spray och slog den där konstiga gubben
i huvudet med en massa flaskor och jag är alldeles genomvåt och han
räddade mig så han är en hjälte nu!" Och så trycker hon en
blöt och spritdoftande puss på hans orakade kind. Malin står kvar
med draget vapen och ber André kalla på förstärkning. De inser
ganska snart att Larry är den som Emma påstår, Örjan leds ut i
handklovar och det enda Larry vill är att bli av med ungen så att
han kan gå till närmaste krog. Men icke, Emma vägrar släppa honom
och poliserna har oändligt många frågor. En läkare kommer och
undersöker Emma i hans famn. Emmas föräldrar anländer samtidigt
som de första journalisterna och fotograferna får oändligt hjärteknipande
bilder av den skamfilade hjälten och den återförenade lilla
familjen. Det är så gulligt att Larry vill kräkas.
"Känns det inte bra alls?"
Nej, jag är fortfarande törstig. Det enda jag vill
ha är en grogg, ska det vara så svårt att fatta?
Malin känner plötsligt hur hennes byxor blir
plaskvåta. André ser det.
"Det verkar vara dags att åka in", säger
han och ler. Det är första gången hon ser honom le.
"Glöm det, jag har en rapport att skriva. Så
bråttom är det väl inte?". André ser milt på henne.
"Jag har fem småsyskon, du kan lita på mig.
Du ska till BB nu". Suckande lägger Malin sin jacka på sätet för
att det inte ska bli blött.
"Ska jag ringa din kille?", frågar André.
"Har ingen", svarar Malin.
"Vilken tur att du har mig, då", säger
André och ler för andra gången.
Maria hann aldrig köpa nån gran så familjen Beckman får klara sig
utan det här året, men vad gör väl det? Det blir ändå den
lyckligaste jul man kan tänka sig. De klär en fikus i glitter och
kulor och Larry är hedersgäst. Emma sitter i hans knä hela kvällen
och Janne fyller på hans glöggmugg så fort innehållet sinar. Och
det gör det hela tiden för den är god och stark. Säkert
hemmagjord. Marie och Janne har inte ord för hur tacksamma de är.
Emma är trött, hon halsover med ett hårt grepp om Larrys kavajslag.
Larry tar en djup klunk glögg och den är så stark att han blir tårögd.
Han känner hur alla ihopknorvlade nervbanor rätar ut sig, han känner
hur han långsamt blir människa igen.
"Känns det inte alls bra?"
Johannes ler mot honom. Larry ler tillbaka.
Okej, då. Lite. Men det beror bara på glöggen.
Inget annat. Absolut inget annat. Skål!
|