"Det extra" Katalogtext

Katalogtext "Det extra" Riksutställningar av Magnus af Petersén 98

Nödvändiga omvägar.

Under hösten 1997 kunde Stockholmarna se helgonglorior i neon lysa över marmormusorna på taket till Konstakademien. De gamla statyerna hade plötsligt laddats med nytt liv. För många förbipasserande kan det ha varit första gången de lyft blicken och sett dem. Gloriorna var enligt konst-nären Mikael Richter kopplade till sensorer och lyste "när det arbetades obehindrat med de fria konsterna". Kreativiteten, inte bara dess resultat, blev synlig som en energi som lyser upp i mörkret.
Utanför biografen Fågel blå i Stockholm asfalterade Mikael Richter 1 en vit ruta som motsvarade formen av en busshållplats. Ordet "buss" var
dock ersatt med "puss". Det blev en pusshållplats där förbipasserande kunde ställa sig och vänta på pussen; en modern miste som blev populär bland grannarna. Intill pusshållplatsen fanns ett ommålat trafikmärke med ett blått jordklot och texten "glad men dum". Tittar man närmare på skylten ser man också den finstilta texten: "Några få människor, några få platser"
- poetiska rader som påminner om de tillfälligheter som berikar våra liv, om att det i allt överflöd som jorden erbjuder, för varje människa bara är några få andra människor eller saker som verkligen betyder något.
Tidigare har Mikael Richter gjort sig känd med andra trafikmärken som han placerat ut på stan. Skyltar med meddelanden som "Stå ungt kvar" och "Allt kommer att bli bra". Projektet som Mikael Richter kallade "Solkatt" genomfördes 1990-92. Mikael Richters skyltar dök upp oannon-serat och kunde lust därför förvåna och skapa osäkerhet hos betraktaren. Det är fullt mäjligt att gå förbi ett verk av Richter utan att uppmärksamma det. Men om man lägger märke till det kan det personliga tilltalet skapa känslan av ett förtroende, som att bli invigd i ett hemligt sällskap. De stora reklampelarprojekt med konstnärer som genomförs mer organiserat saknar detta överraskningsmoment och häri ligger en viktig skillnad. Richters till-tag blir mer direkt. Det är inte i första hand en konstpublik med orienterings karta han möter.
Mikael Richter manar oss till vaksamhet. Hans konst är lekfull men har också drag av underminerande verksamhet. Leken har ofta förringats i vårt samhälle. Den betraktas som oansvarig och onödig. Uttryck som "vad är det här för en jäkla lekstuga!" avslöjar vanliga attityder. Den ryske litteraturvetaren Michail Bachtin såg skrattet som befriande oppositionellt och ställde det mot maktens allvar. Mikael Richters konst dyker upp där vi minst anar det, inte som ett aggressivt påhopp utan som ett förslag:
kanske så, istället? De verk som tar plats i staden går in i ett känsligt revir. Den konstnär som lämnar galleriet för gatan måste uttrycka sig på ett annat sätt än i den "vita kuben" och ta ett större ansvar för sitt verk. Mikael Richter är inte ute efter att provocera utan visar en omsorg om mannen på gatan". Han talar inte över någons huvud, istället leker han lite med oss och får oss att tänka efter.
Mikael Richters konstnärskap utgår från ett par funderingar kring människans uppgift. De flesta arter på jorden är del av en känslig ekologisk kedja. Om en art försvinner skapas obalans; en annan blir utan föda och en tredje får utbreda sig ohämmat. Människan däremot rubbar balansen och skapar förändringar och just detta är vår funktion. Här ser Richter en likhet med bakterier som bryter vi ner gamla former av liv och bereda plats för nya. Tankar kring nytta och framåtskridande ställs därmed på ända, men om han har rätt så skulle våra misslyckanden framstå som framgångar. Idén tog sig uttryck i ett verk med en världskarta där världsdelarna bestod av bakterieodlingar i vackra färger. Det kan ses som ytterligare ett sätt att hävda rätten och meningen med att vara onyttig.
Hans verk är inte sällan en hyllning till det onödiga, det irrationella. Då konstmässan Stockholm SmART Show gästspelade på en finladsfärja var Mikael Richters bidrag att han lyckades övertala kaptenen att göra en cirkelrund gir på öppet hav. Ett likartat projekt är planerat för Konst-vägen, en satsning på offentliga konstverk utmed en 35 mil lång väg Västerbotten. Mikael Richter har valt att "slå knut" på en kraftledning som korsar vägen. Elektriciteten som färdas genom kraftledningen gör en onödig cirkel innan den färdas vidare ned i landet och ut i Europa. Gemensamt för de båda är att de undviker den kortaste sträckan mellan två punkter, vilken som bekant är en linje. De accepterar därmed inte ekonomi och tidsbesparing som de viktigaste faktorerna i livets resa. Mot dessa ratio-nella kriterier ställer han det till synes irrationella som till exempel resan-dets glädje. Den som förstår att uppskatta resan kan också leva i nuet. Det är en tanke som vi kan finna i många dikter. Hos Mikael Richter får den en högst påtaglig gestaltning.
För Det extra har Mikael Richter satt in en platsannons där han an-nonserar efter någon som han vill anställa för att göra ingenting. Han låter en rekryteringsbyrå sköta intervjuandet av de sökande för att vara säker på att få rätt man eller kvinna till jobbet.

Tillbaka