Företag har i och med regeringsrättens domstolsutslag fått ett halvhjärtat ja till kultursponsring. Det är olyckligt att det inte går att få fram klarare och enklare regler som konstnärer och företag i det här sammanhanget kan rätta sig efter. Olika former av partnerskap mellan marknaden och kulturen är alltid känsliga och komplicerade överenskommelser där två världar ska mötas. Mötet blir inte enklare av att man dessutom måste dras med en oklar skattesituation. Därför hade klarare besked behövts.

När politiker propagerar för att konsten ekonomiskt ska stå på egna ben, är det svårt att förstå logiken i oklara skatteregler för sponsringssamarbete mellan marknaden och kulturen.

Beskattningen av sponsring är alltså fortfarande oklar. När det gäller företagens avdragsregler vid inköp av samtidskonst så är skattelagstiftningen direkt kulturfientlig.

All konst räknas som investeringsobjekt och beskattas därefter. Konst förväntas stiga i värde och ska därmed redovisas som en tillgång i företaget.

Vid köp av  auktionskonst så kan syftet med konstinköpet vara ekonomisk spekulation och i första hand en förhoppning att konstverket ska stiga i värde.

Konst av nu levande konstnärer är däremot sällan ett investeringsobjekt som köps för att pengarna ska förränta sig. Anledningen för ett företag att köpa nyproducerad konst är i stället ofta en omtanke om den egna arbetsmiljön.

Nyproducerad konst och auktionskonst är två skilda områden, men samtidskonsten beskattas nu tyvärr på samma sätt som auktionskonsten.

Offentliga arbetsplatser strävar ofta efter att ha en konstnärligt stimulerande miljö. Staten avsätter en procent av byggkostnaden till konstnärlig utsmyckning och rekommenderar kommuner och landsting att göra likadant. I de flesta fall uppfylls det här enprocentsmålet och resultatet blir såväl fasta utsmyckningar som lös konst, i entréer, gemensamma utrymmen och enskilda arbetsrum. Om ett privat företag gör samma sak stöter man, med nu rådande skattelagstiftning, på problem. Ett privat företag får förvisso köpa, men bara för beskattade pengar, vilket vill säga att inköp inte är avdragsgillt. Detta är mycket besynnerligt, eftersom samma företag helt avdragsgillt kan köpa t.ex. design.

Det är ju onekligen så att det för konstnärer och gallerier skulle innebära ett enormt uppsving om företaget istället för att motarbetas skulle uppmuntras att köpa konst till arbetsplatsen på samma sätt som staten rekommenderar kommuner att följa enprocentsregeln. Det skulle dessutom bidra till en bättre arbetsmiljö, och nöjdare personal.

Är det rimligt med en skattepolitik som försvårar för privata företag att utsmycka sina arbetsplatser med konst?

Vårt förslag, som även delas av Svenska Galleriförbundet, är att man ska tillåta avdrag vid köp av konst från nu levande svenska eller utländska konstnärer.

Mikael Richter